Europa (läs EU) har klimatmål som ofta beskrivs som ambitiösa, i alla fall jämfört med en del andra regioner. Till 2030 har man tre nyckelmål: Minst 40 procent minskning av klimatgaser (jämfört med nivån 1990), minst 27 procent andel förnybar energi och minst 27 procent förbättring i energieffektivitet. Allt detta är tänkt att vara steg mot målet att minska utsläppen med 80–95 procent till år 2050.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Huvudverktyget för att nå dessa mål är EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) som omfattar vad vi med viss förenkling kan kalla alla stora utsläppskällor. Här är målet nu satt som 43 procents minskning från 2005 till 2030 och detta omfattar alla stora stålverk, cement-tillverkning, kraftvärmeverk och liknande. En del andra källor ingår också. De sektorer och verksamheter som står utanför EU ETS är framför allt transportsektorn och uppvärmning av enskilda fastigheter, jordbruk, tjänstesektor och småindustrier.
Många av mina vänner undrar: Varför just handel med utsläppsrätter? Vore det inte enklare med en miljöskatt? Det kan man tycka – EU försökte under lång tid få igenom en skatt på EU-nivå men det stötte på för hårt motstånd. Det är bara medlemsländerna själva som får besluta om skatter och den rätten är de inte benägna att släppa till EU:s institutioner. Medlemsländerna är inte heller överens i sakfrågan – medan somliga skulle vara positiva finns det andra som inte alls kan tänka sig klimatskatter. Systemet med utsläpprätter kan åstadkomma ungefär samma resultat som en skatt. Man kan till och med säga att systemen är nästan identiska ifall man skulle sälja alla utsläppsrätterna. Ofta ger man i stället bort dem till företagen.
Hur har då handeln med utsläppsrätter fungerat? Frågan är komplicerad men de miljövänner som är kritiska pekar på att priserna varit väldigt låga. Kring 2005–2008 låg de på 200 kronor/ton koldioxid och sjönk sedan till 150–100 och sedan 2013 har de snarast legat kring 5 euro eller 50 kr. Under 2016 har priserna legat kring 5 euro och snarast haft en svagt fallande tendens. Som en jämförelse kan man säga att den svenska koldioxidskatten ligger omkring 1 100 kronor och den totala bensinskatten i de flesta länder i Europa är ännu högre. Detta betyder att omvandlingstrycket – det ekonomiska incitamentet att undvika utsläpp eller att byta från fossila bränslen till andra energikällor – är ganska svagt under EU ETS.
Det finns de som försvarar ETS och säger att det fungerar bra: Utsläppen minskar ju från år till år tilldelningen faller – det är ju planen och så länge utsläppen minskar så kan väl allmänheten glädja sig åt ifall prislappen är låg. Problemet med det argumentet är att alla förstår att man kunde haft en mer ambitiös plan med snabbare minskning av antalet utsläppsrätter. Det ligger i sakens natur: när man införde ETS och skulle övertala industrin och andra som var tveksamma så skedde en implicit förhandling på grund av rädslan för att utsläppspriset skulle bli för högt. Vid för höga priser hade det blivit omöjligt att bedriva verksamhet eller åtminstone att expandera den i många branscher. Detta hade hotat vinster och jobb. Hade det hänt så skulle det blivit ramaskri och krav på att överge systemet med utsläppsrätter, och därför fanns det en rädsla och ett taktiktänkande som ledde till en viss överallokering av rätter. Sedan fick vi en kombination av tre faktorer till: sämre konjunktur, mer framgång för förnybar energi än väntat och fler effektiviseringar som delvis gynnas av andra styrmedel (stöd till effektivisering och förnybar energi). Dessa tre faktorer minskade efterfrågan på utsläppsrätter och resultatet blev ett överskott och låga priser.
De senaste åren har dock EU beslutat att ta itu med överskottet för att få upp priset på utsläppsrätter. 2015 beslutade man om en marknadsstabilitetsreserv, som identifierar och låser in överskottet av utsläppsrätter. För ett par veckor sedan kom man överens om ett nytt steg som gäller åren 2021–2030. Överskotten kommer nu att annulleras (i stället för att tas bort tillfälligt och ”sparas” till framtiden). Enligt beräkningar innebär detta att tre miljarder utsläppsrätter försvinner från marknaden under perioden. Enligt mina beräkningar torde detta vara kring 20 procent.
Priset på utsläppsrätter har redan börjat stiga något och ligger för närvarande kring 7–8 euro, det finns pro-gnoser på 25–30 euro år 2023. Man fasar också ut ”stöd” till företagen i form av gratis utsläppsrätter. Det blir en stadigt ökande andel som måste köpa sina rätter på auktion.
EU beskriver systemet med utsläppsrätter som sitt nyckelinstrument för att nå klimatmålen. Man kan vara kritisk och säga att det är för litet och priset är för lågt. Man måste dock ha i åtanke att det är ett system som täcker 11 000 tunga industrier som står för hälften av alla utsläpp i 31 länder. Det är ett system som leder till lägre utsläpp varje år och som nu har uppvisat en viss förmåga till reform när priserna varit för låga.
Som en jämförelse misslyckades motsvarande amerikanska system att ta sig genom senaten. USA har varken utsläppsrättshandel eller koldioxidskatt på federal nivå (Ett antal delstater som Kalifornien går dock långt före). Det enda USA har är ett ”beräkningsvärde” som kallas Social Cost of Carbon. Det är ett slags mått på hur hög skatten borde vara om den funnits och används för att motivera tillståndsregler och annan lagstiftning. Denna lyckades Obamaregimen få upp till nästan 400 kronor per ton CO2. Den angriper nu Trump-administrationen med näbbar och klor och vill sänka till kanske en femtiolapp.
