Ledare. Göran Greider.

2019-10-23 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Kristersson är inte rädd att återfödas som rut-städare

Den som har en stark position är rimligen mer benägen att bryta ett ingånget kontrakt om det finns en vinst att göra. Varför ska vi lita på den starkare parten?

Samhällskontraktet – vad är det? Det finns en lång filosofisk och politisk tradition där det talas varmt om samhällskontraktet som bör upprättas mellan individer och mellan individer och staten. Hela tankegången är naturligtvis en abstraktion men återvänder gång på gång i den politiska debatten – nu senast när moderatledaren Ulf Kristersson talade om det på stämman i Västerås.

Han lovar att återupprätta det kontrakt som brutits mellan medborgarna och staten och det han framförallt syftar på är förstås att kriminalitet och våldsdåd blivit allt vanligare och att de som betalar mycket skatt inte får ut så mycket av det.

Han utgår i princip från det berömda yttrandet av förre ordföranden för Svenskt Näringsliv: Vad fan får jag för pengarna?

Det är alltså i den upprörda känslan hos en medlem i samhällseliten som Kristersson startar sitt tänkande när han talar om ett brutet samhällskontrakt.

Ett kontrakt tillkommer efter någon sorts förhandling. Och den som har en stark position, genom att ha gott om pengar och makt, kommer att få ett bättre kontrakt än den som har ont om pengar eller andra maktresurser. En svagare part kommer alltid att kunna räkna med ett sämre kontrakt eller avtal av något slag, än den starkare parten.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag menar att när Kristersson så ofta talar om samhällskontraktet så ligger det i själva utgångspunkten en orättvisa, därför att vi vet att vi lever i ett klassamhälle som i våra dagar dessutom snabbt förvärras. Visserligen hävdar Kristersson när han får frågan om han inte är bekymrad över de växande inkomstklyftorna (den frågan fick han i söndagens ”Agenda”) att han inte är bekymrad över växande klyftor.

Men eftersom Kristersson är en vuxen människa lär han nog inte förneka att det finns djupa klassklyftor och skillnader i maktresurser. Jag måste utgå från att han känner till detta enkla sociologiska faktum, och det är därför svårt att dra någon annan slutsats än att han accepterar att den svagare parten har ett sämre läge än den starkare. Kristersson har till och med en utbildning i nationalekonomi.

Givetvis kan Kristersson och andra moderater förstås hävda att de svaga kan sluta sig samman för att uppnå ett bättre samhällskontrakt, till exempel genom fackföreningar eller en starkare arbetsrätt. Men den tankegången är definitivt inte dominerande bland moderater, tvärtom, och därför tar jag för givet att Kristersson glatt accepterar den ojämlika situation som finns när det abstrakta samhällskontraktet ska skrivas. 

Än mer problematiskt är det där kontraktstänkandet för just varje äkta moderat, eftersom moderater ideologiskt utgår från att vi i grunden är ekonomiskt kalkylerande varelser. Går det att leva på bidrag hellre än att arbeta, ja då gör vi det. Det är grundanalysen när moderaterna på sin stämma vill försämra socialförsäkringar och försörjningsstöd – det ska få folk att jobba.

Kristersson utgår från en egoistisk, nyttomaximerande syn på människan. Men att anta att människan till sin natur är egoistisk och direkt svarar på incitament innebär också att man i så fall måste räkna med att den starkare parten givetvis tar varje chans att upphäva ett kontrakt såvida denna starkare part tjänar på det.

Den som har en stark position är rimligen mer benägen att bryta ett ingånget kontrakt om det finns en vinst att göra. Varför ska vi lita på den starkare parten? Också den starkare reagerar i moderaternas värld på incitament.

En socialliberal samhällstänkare vid namn John Rawls föreslog en gång ett berömt tankeexperiment. Hur ser ett rättvist samhälle ut? frågade han sig. För att ta reda på det vill Rawls försätta oss i ett slags ursprungssituation där den enskilde på förhand inte vet var i samhället hen kommer att hamna. Idén är att det skulle mana till försiktighet och eftertanke hos de välbeställda och resursstarka.

I nästa samhälle kanske Kristersson återföds som städerska eller cykelbud i gigekonomin, Marcus Wallenberg som ägare av ett litet kebabhak samtidigt som den underbetalda kommunalaren plötsligt uppträder som börsmiljardär eller varför inte som moderatledare med 176 000 kronor i månadslön (med en kraftig skattesänkning att glädja sig åt). Saken är bara den att vi inte vet var vi hamnar. Vi bär en okunnighetens slöja när vi i Rawls experiment väljer samhällsmodell. Det samhällskontrakt som då utformas kommer att dra mot ökad jämlikhet och större trygghet.

Inte på år och dagar har jag sett någon borgerlig intellektuell och än mindre någon borgerlig partiledare eller ledarskribent hänvisa till Rawls, trots att han tidigare länge sågs som en av de viktiga liberala tänkarna.

Jag drar slutsatsen att Kristersson inte är ett dugg rädd för att återfödas som busschaufför eller rut-städerska och att han inte heller är rädd för att någon i den egna familjen eller bekantskapskretsen löper den risken.

Varför?

Därför att det ödet inte finns i hans värld.

Saknar samhällskontraktets främste talesman i svensk politik social fantasi? Ja. 

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.