Vladimir Putins militära styrkor har fullt upp med sitt djävulska krig i Ukraina. De ryska förlusterna är stora, organiseringen sämre än vad någon kunnat förställa sig, det som kallas stridsmoral – som inte har så mycket med moral att göra – tycks vara starkt begränsad.
Skulle Putins militär till slut betvinga Ukraina i det storskaliga kriget så kommer de ryska trupperna ha fullt upp med att behålla makten. Hatet mot ryssar lär finnas kvar i generationer. Blir man å andra sidan utkastade så blir man det med krossad militärmakt.
Mitt i allt detta – när den ryska krigsmakten är sargad och totalt upplåst – målas bilden av att Sverige är hotat upp. Hotbilderna har stegvis smugits på oss, först trevande av medier, politiker och försvarsmakten själv för att sedan fullständigt löpa amok.
Plötsligt, när Rysslands militära förmåga är djupt sargad, skulle Sverige vara mer hotat än någonsin, så in i helvete mer hotat än under kalla kriget då Sovjetunionen hade massor med kust på andra sidan Östersjön där deras krigsfartyg gick i skytteltrafik.
Ändå tas nu det ena smått hysteriska beslutet efter det andra. Massor med nya miljarder till militären. I full enighet i en riksdag där tankeförmågan tycks vara blockerad av krigsretoriken. Och så kan upprustningsspiralen påskyndas, vapenindustrin blomstra och statens budget brandskattas.
Två procent av BNP ska det vara. För det säger Nato. Det är åtta procent av statens utgifter. Till militären. Medel till skola, vård, rättskedja, klimat och rättfärdighet sugs upp av militära investeringar och driftkostnader. Så hur det än går för Putins regim i Ukraina har han lyckats skapa förutsättningar för missnöje att surfa på också här. Och vi vet vilka som gärna surfar på missnöje och vad surfarna brukar skylla på. Flyktingar, invandrande, den andre.
Så skapas oreda som pressar demokratin i en tid när de som anser demokrati vara en parentes i vår historia lurar i de bruna träsken.
Det känns tragikomiskt att så kallade försvarspolitiker, som levt i skymundan med lika låg status som kulturpolitiker, nu passar på att på ett nästan euforiskt sätt synas och höras under det att de gottar sig i allt mer krigsretorik.
Moderaterna – med en partiledare som gärna kallar sig den vuxne i rummet – meddelar att man avser att ansöka om medlemskap i Nato om man får bilda regering. Även om ett sådant beslut bara har stöd av 51 procent av riksdagens ledamöter. Den vuxne i rummet tycks gladeligen bortse från en princip som Nato har – nämligen att det ska finnas ett rejält stöd för medlemskap i det land som söker medlemskap. Det är så pittoreskt ordnat att en moderatledd regering kan komma att söka medlemskap som några länder inte kommer att godkänna just med denna princip som argument. Poff!
Debatten är rent snurrig. En del slår knut på sig själva. Eller vad sägs om att chefen för tankesmedjan Frivärld i Svenska Dagbladet – för att ta en i högen – meddelat att det bästa för Sverige är att bli medlem i Nato så vi får ett tryggt skydd den dag Ryssland vill ta över Gotland för att lättare kunna angripa Natoländerna Estland, Lettland och Litauen. Jag tycket den argumentationen är värd guldstjärna i inkonsekvensklassen.
Förespråkare för ett svenskt medlemskap i militäralliansen försöker ibland förvirra debatten genom att påstå att Nato inte placerar ut kärnvapen i nya medlemsländer. Den diskussionen handlar enbart om vad som sker i fredstid.
Situationen under en allvarlig kris är något annat. Då blir det svårt för ett land som skrivit under på Natos strategiska koncept – som innebär att kärnvapen ska kunna användas utan att Natoland blivit angripet av kärnvapen – att säga nej till transitering eller placering av kärnvapen på dess territorium. Putsväck med allt det arbete som Alva Myrdal, Inga Torson och Olof Palme lagt ner, putsväck med Sveriges arbete mot kärnvapen.
Ja, ska vi vara petnoga kan konstateras att putsväcket redan haft sin prolog när Sverige eftergift för Nato vägrat skriva på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.
