Andreas Gustavsson: Svaret på Trumps vansinne måste bli ett rivet DCA-avtal

Det finns en speciell kategori av ledare som slänger sig med hot om utplåning, om att radera civilisationer, om att tvinga hela befolkningar tillbaka till stenåldern. Det är de oförbätterliga despoterna som mest talar för sig själva och för sina förtryckta undersåtars stela applåder. 

Det är också terrorsekternas profeter, mentalt förstörda av egna vantolkningar. Det är alltmer uppenbart även Donald Trump, president för världens mäktigaste nation, befälhavare för världens mest potenta krigsmakt.

Hans utfall mot Iran – inte bara mot mullorna, utan mot alla iranier, det är ju folkmord som ryms i orden om utplåning – har blivit värre för varje dag, mer desperata. 

Nu kommer vissa att påstå att Trump agerat metodiskt och strategiskt för att sätta press och få till stånd ett öppnande av Hormuz. De skulle sannolikt konstruera argument för Trump oavsett vad han säger och vad han gör. 

Men faktum är att USA brakade in i detta krig med sensationellt usla underrättelser om Irans förmågor och förberedelser, utan att ha en plan för en operation som inte snabbt avslutas med att det sker en maktöverföring till aktörer som vill normalisera relationen och inte driva destruktiva proxykonflikter.

Vi borde dra slutsatser av det vi sett hända.

En är givetvis att USA – och Israel – prioriterar helt andra saker än att alla iranier ska få uppleva demokrati, att de inte har något moraliskt hinder för att fjättra 90 miljoner iranier vid en ännu mer sluten och repressiv regim.

En annan är att USA utgör ett tilltagande säkerhetspolitiskt hot, då inte bara mot svaga stater som Venezuela och Kuba, utan mot Ukraina, Sverige – världen.

Trumps hela administration upprepar att våld, styrka och makt kommer att säkra amerikanska intressen. Genèvekonventionen och andra internationella avtal betyder ingenting. De är mesiga, woke. Därför är det heller inget problem att avisera bombningar av civil infrastruktur i Iran. 

Den som vägrar en ordning där egenmäktiga, imperialistiskt motiverade ledares dominanslekar avgör nationers framtid, behöver nu förstå att USA inte är en del av lösningen, utan snarare kommer att behöva hanteras som en glupsk motståndare.

Mitt under kriget mot Iran kunde Trump inte låta bli att gnälla över Nato, som han förväntat sig skulle skicka armador till Mellanöstern för att bryta blockaden mot sundet. Han återkom då också till Grönland.

– Vi vill ha Grönland. De (Nato) vill inte ge oss det.

Det är en tidsfråga. Nato är en döende allians. Kravet om att köpa eller på mindre affärsmässiga sätt ta över Grönland kommer att återkomma. 

Redan tvingas självständigt fungerande europeiska stater dra en gräns mot USA, som när Spanien stängde sina baser och sitt luftrum för amerikanska plan som var på väg till eller från Iran.

– Detta är en del av det beslut som redan fattats av den spanska regeringen att inte delta i, eller bidra till, ett krig som inleddes ensidigt och strider mot internationell rätt, sa Spaniens biträdande premiärminister Carlos Cuerpo.

En väldigt konkret slutsats.

28 februari skrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M):

”Sverige har varit drivande i att sätta press på den iranska regimen. Vi står tydligt bakom det iranska folket i deras kamp för frihet och respekt för sina rättigheter. Iran får inte tillåtas utveckla kärnvapen. Civila måste skyddas och folkrätten respekteras.”

Hon har varit utomordentligt försiktig vad gäller att kritisera USA, även när Trump gett explicita löften om att ge sig på både civila och folkrätten. Kommer samma strykrädda passivitet att återkomma när Trumps fokus flyttas från mullor till Mette Frederiksen?

Till att börja med är DCA-avtalet en enorm belastning, en oförsvarlig risk för svenska intressen och medborgare. Som det är formulerat kan USA nyttja baserna som man behagar. För att starta illegitima krig. Naturligtvis orimligt, givet situationen vi befinner oss i.

Avtalet måste rivas.

Regeringen, och Socialdemokraterna, står inför ett uppvaknande.

På ett väldigt grundläggande sätt måste man korrigera sin uppfattning om USA.

”Jag ansåg att USA var den fria världens naturliga ledare”, skrev i januari Anders Fogh Rasmussen, tidigare statsminister i Danmark och generalsekreterare i Nato. För vad ska hända när allt han trott på rämnar? När det, för Trump, inte finns någon skillnad mellan Köpenhamn och Kabul?

”Hans värld är en där makt ger rätt: där gränser och nationell suveränitet, från Grönland till Ukraina, är underkastade samma brutala villkor som fastigheter i New York. Trump, liksom Vladimir Putin och Xi Jinping, tror på makt och bara makt.”

Sverige har varit ett konsekvent stöd för Ukraina. Det ska vi vara stolta över. Men ytterligare en slutsats är att USA underminerar svensk politik gentemot Ukraina och Ryssland, med en separat kanal mellan Washington och Kreml, där allt är möjligt, där Ukraina kan säljas ut när som helst. 

I tisdags var Joakim Medin på plats när USA:s vicepresident JD Vance gick in i valkampanjen för Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

– Jag tänker inte tvinga Ungerns folk att lyssna på USA:s vicepresident. Men jag vill sända en signal till alla, särskilt byråkraterna i Bryssel, som har gjort allt de kunnat för att trycka ner Ungerns folk bara för att de ogillar ledaren som stått upp för sitt folk.

Orbán njöt. 

Han som trakasserar motståndare.

Han som fungerar som Rysslands infiltratör i EU.

Hur många fler bevis behöver vi?