Lotta Ilona Häyrynen: Jesus dog för att högljudda kristna ska synda vidare

Jag har vuxit upp med en stor dos respekt för religiösa människor. Min mamma har tacklat kristendomen som en filosofisk guldgruva och en ymnighetshorn av mänsklig föreställningsförmåga. Av ren nyfikenhet läste hon Koranen och behandlar den likadant som Bibeln. Vid köksbordet har vi bollat svar på livets mening och moralens gränser utifrån judiska läror och den senaste boken om buddhism som mamma plockat upp på biblioteket. Som åttaåring hade jag själv kanske inte särskilt vettiga svar eller tolkningar att komma med, men principen satte sig: religion kan erbjuda rika diskussionsunderlag.

Länge önskade jag också att jag haft förmågan att tro på en gud. Det finns något tryggt i idén om en skapare och ett människosläkte med ett mål. Men saker är inte sanna bara för att tanken tröstar. Jag kan helt enkelt inte lura i mig att en gud faktiskt finns, eller åtminstone inte att någon av de som erbjuds skulle vara sannare än en annan. Min uppväxt har dessutom tutat i mig en sorts allt-eller-inget-inställning till religion – min moster är nämligen nunna.