Göran Greider: Kort sagt: Finns det något hopp om dessa förövare?

De senaste dagarna har jag som hjärngymnastik på morgonen översatt dikter av den amerikanska poeten Emily Dickinson. Det är inget seriöst översättningsarbete jag sysslar med, utan bara en halvtimmes daglig förströelse, men det har den fantastiska effekten att jag förs ut ur min egen tid, till ett svunnet artonhundratal, bort från mig själv och in i en annan människas psyke och språk. Dickinson levde mellan 1830 och 1886 och skrev oavbrutet sina dikter, men de publicerades aldrig under hennes livstid. Poemen hon skrev var då men lika mycket nu totalt originella – hon liknar ingen annan, men just därför är det en så magisk känsla när man tycker att man lär känna en person, fastän hon är död sedan länge. Det är litteraturens stora gåta: Plötsligt låter den dig stå i en annan människas psyke. 

Jag har lagt ut översättningarna – än så länge bara fyra stycken – på mina sociala medier och det är roligt att folk gärna lägger sig i och föreslår förbättringar. För varje rad öppnar sig så många valmöjligheter om vilka svenska ord, vilka rim, man kan välja: Varje poem är som ett liv öppet för så många olika vägar. Häromdagen översatte jag en dikt så här: