Att inskränka mötes- och demonstrationsrätten är allvarliga saker. I svensk grundlag stipuleras demonstrations- och mötesfrihet. Men i grundlagen slås också fast att det finns undantag. Ett sådant är i samband med det som kallas farsot. Epidemier och pandemier betraktas som farsot. Mötesfrihet och demonstrationsfrihet får, enligt grundlagen, således begränsas av just sådana. Så upplösande av demonstrationer i dessa covidtider bryter inte mot grundlagen, som ofta påstås. Det innebär inte att demonstrationer ska upplösas, det innebär att det finns lagligt utrymme att göra det.
Ett tragiskt problem – i tider av smittspridning av sådant som dels leder till dödsfall och långvarig sjukdom för vissa, dels att sjukvården tvingas ställa in operationer och cancerdiagnoser för att ta hand om akut smittade – uppstår när arrangörer av demonstrationer förnekar risker, påstår att pandemin är påhittad och att det bara är att krama varandra som vanligt samt lita på högre makter, kärleken och D-vitamin. Retorisk lögn blir det när de påstår att de ”försvarar grundlagen”. Vill någon ändra den så att massmöten blir tillåtna oavsett smitta så får de förstås försöka sig på det.
Retoriskt bisarrt blir det när allehanda konspirationsteorier vävs samman och dess olika förespråkare väver sammanhängande konspiratoriska vävar. Men det finns en förklaring till detta: att hitta, och hitta på fantasifulla, samband är något som homo sapiens hjärna är oerhört bra på. På gott och ont. Kort sagt: hjärnan är en kreativ filur som ibland kan löpa amok. Det är en del av att vara människa.
Med det sagt så finns anledning att problematisera kampen mot smittan. Det är onekligen så att det i allt från skendemokratier till det vi lite till mans beskriver som riktiga demokratier pågår lagstiftning och utarbetande av praxis som lägger grund inte bara för missbruk utan också för eventuellt framtida auktoritära regeringar att långsiktigt förändra vad som ska anses vara normalitet. Att motståndet mot detta kan komma att förknippas med konspirationsteoretiker, generella vaccinmotståndare, klimatförnekare och de som ofta avfärdas som foliehattar är allt annat än optimalt. En seriös diskussion och seriös kritik av inskränkningarna i demokratin och våra fri- och rättigheter försvåras onekligen av dessa.
För vem kommer ta kritisk analys av till exempel vaccinpasset på allvar när sådana som Frihet Sverige och andra allsköns konspirationsteoretiker gjort frågan till sin? Och hur tänker de politiker – de finns! – som inser riskerna med inskränkningar av sådant som mötes- och demonstrationsrätten när de hör sådana som anser att pandemin är en bluff, att smittskyddsläkare är köpta och att vi alla kan kramas och bör dricka kolloidalt silver och käka D-vitamin. (Därmed inget ont sagt om D-vitamin rent generellt.)
Att leva i en tid när demonstrationer är otillåtna är märkligt och riskerar att på sikt bli förfärande om vi inte ser upp. Att arrangera demonstrationer med utropen ”kom närmare, krama varandra” visar brist på omdöme. Och en sådan brist på omdöme kan legitimera politiker att ta beslut som långsiktigt inskränker demokratin och medborgare att underkasta sig detta i ren reaktion mot dem som för de flesta framstår som bisarra.
Må så många av oss – trots de bisarra – stå upp om politiken löper amok och försöker låta demonstrationsförbud och militär på gatorna bli normalitet ”för att upprätthålla ordningen och skydda medborgarna”. Övervakningssamhället – där stat och kapital övervakar medborgarna – är redan normaliserat, det är illa nog. Jag vill inte ha det, lika lite som jag vill ha de bisarra vid makten. Det tragikomiska är att de bisarra som säger sig plädera för frihet – men som tycks skita i ansvar – utgör bästa verktyg för de som vill att demokratin ska vara en parentes.
Den som tror på frihet under ansvar har det svårt idag. Och det gör ont. De som vill se ett auktoritärt övervakningssamhälle ler i mjugg när de som uppträder som duktiga idioter marscherar ”för frihet”.
