Min son är på kollo den är veckan. Fem dagars äventyr, klättring, kanotpaddling och lek. Förhoppningsvis kommer han hem med nya vänner från hela staden. Minnen som han sedan kan ta med sin in i framtiden och som spelar roll för den han blir. Varför berättar jag om det? Jo, för att när jag läser den tjocka jämlikhetsutredningen ”En gemensam angelägenhet”, som lämnades till regeringen i förra veckan, tänker jag på kollot som ett samhälle i miniatyr. Ett samhälle där jämlikheten får spela stor roll och där vi självklart accepterar de regler som finns för att det inte ska bli för stora olikheter mellan barnen.
När man som förälder anmäler sitt barn till kollot betalar man efter förmåga. Ju högre inkomst, desto större avgift. Överskottet från den avgift som jag betalar används för ett bekosta ett annat barns deltagande. Ett annat barn, vars föräldrar inte har fått samma chanser som jag, får alltså möjlighet att skapa glada sommarminnen, få nya intryck, se andra vägar.
På kollot får barnen inte heller ha egna pengar med sig och de får inte gå och handla i kiosken som finns i området. Är det hårt att säga nej till glass- och godisköp sista veckan på sommarlovet? Nej, för kolloarrangörerna vet att godis och glass snabbt blir en maktfaktor i det sociala spelet mellan barnen. Den som kan köpa mycket kan också köpa andras lojalitet. Barnen får istället det de behöver: mat, mellanmål och säkert en och annan glass.
Alla får lika mycket. Kommunism, brukar högern skrika då. Men det här är jämlikhet i praktiken. Under en vecka försöker kolloledarna göra skillnaderna mellan barnens förutsättningar så små som möjligt. Utanför kollot ökar klyftorna, men de här dagarna ska vara en fristad, ett litet utopia. Och visst känns det självklart.
Jämlikhetskommissionen, som har ägnat två år åt att granska varför klyftorna i Sverige har vuxit snabbast i hela OECD och nu lämnar förslag på hur vi kan vända utvecklingen, konstaterar i inledningen att jämlikhet i förutsättningar brukar ha ett brett politiskt stöd. Eftersom det är svårt att argumentera mot att alla barn så långt som möjligt ska ges samma förutsättningar i livet. Inte ens den mest förhärdade högermannen kan säga rent ut att det är bra att livets chanser avgörs redan i livmodern utan att framstå som hjärtlös. Jämlikhet i utfall, alltså hur mycket pengar du tjänar, vilket jobb du får, vilken bostad du kan köpa dig och hur frisk du blir, brukar dock försvaras med att ansträngningar ska löna sig. Om du pluggar ordentligt, jobbar hårt och tar hand om din kropp ska det också märkas i plånboken. Men, som jämlikhetskommissionen skriver, det som blir utfall i ett skede av livet bildar förutsättningar för nästa skede. Dessutom sker en överföring mellan generationer. Utfallet för föräldrarna skapar förutsättningar för barnen. Utan ingrepp, som arvskatter och välfärdsinsatser, så kommer ojämlikheten hela tiden att växa. Och den ojämlikheten skadar inte bara de som är längst ned, eftersom den också urholkar tilliten, tryggheten och demokratin.
Det är precis det som har fått ske. Insatser för att utjämna skillnaderna i förutsättningar har dragits tillbaka. Barn delas nu i allt högre utsträckning upp på olika skolor utifrån vilken utbildningsnivå deras föräldrar har istället för att blandas. Bostadsbidrag och socialförsäkringar har urholkats. Bostadssegregationen ökar. Försämrade arbetsvillkor har förskjutit maktförhållandena på arbetsmarknaden. Karensregler i a-kassan gör att du inte kan välja att lämna ett arbete trots att det skadar sig, om du inte har ett annat att gå till. Privatiseringar och sänkta skatter har lämnat välfärden underfinansierad vilket har lett till större hälsoklyftor. Medellivslängden för lågutbildade kvinnor sjunker, men ökar för alla andra grupper. Skillnad i utfall som skapar skillnader i förutsättningar som skapar skillnader i utfall.
Förslagen i utredningen är härlig läsning för den som tror på jämlikheten. Radikalare än något svenskt partiprogram i nuläget. Arvsskatter och förmögenhetsskatter ska återinföras och skatten på kapital höjas, sjukförsäkring och bostadsbidrag måste räknas upp, staten ska ta ansvar igen för sådant som har privatiserats och få ett större ansvar för likvärdigheten i skolan, mer av föräldrapenningen ska kvoteras, anställningsformen allmän visstid ska begränsas, fastighetsskatt ska utgå från värdet på huset, villkoren för hyrda och ägda boenden ska bli mer lika, privata sjukförsäkringar ska begränsas…
Finansminister Magdalena Andersson (S) nickade instämmande när hon tog emot utredningen. Hon säger att den visar att ojämlikheten är möjlig att bryta genom politiska beslut. Problemet är bara att hon inte har tagit de politiska besluten. Hon har låtit de avgöra som, utan att säga det rent ut, ändå tycker att ojämlikhet från vaggan får man leva med så länge det betyder att de som vinner kan vinna riktigt mycket.
Coronapandemin har visat oss tydligt hur den här ojämlikheten dödar. Om vi inte tar de avgörande besluten nu så vet vi att flera av de där barnen på min sons kollo inte kommer att få leva friska och hela liv. Då blir kollot verkligen bara en kort parentes i en tillvaro som gör allt mer för att skilja oss åt.
