Så inleds texten på webbsajten planka.nu. Det handlar om en person vid namn Claudio som fick rätt. Claudio vägrade att visa biljett för kontrollanterna. Vid första anblicken tycks domen och texten vara en glädjande nyhet, en individ som fick rätt. Men bortom fokus på individer och bortom enskilda fall döljer sig två problem som karaktäriserar kollektivtrafiken. Det första är hur statens våldsmonopol, polisen och kollektivtrafiken som finansieras av skattebetalare, samarbetar med ett privat företag för att trakassera resenärer. Varje år betalas tiotals miljoner till biljettkontroll som sköts av ett privatföretag. Problemet är inte ett enskilt fall, det handlar snarare om maktmissbruk och fusk. SVD kunde redan 2011 avslöja hur Securitaskontrollanter i SL-trafiken pressas till att överdriva när de rapporterar om hur många kontroller som faktiskt har gjorts. Enligt avtalet med SL ska Securitas ha gjort tre miljoner kontroller om året. För varje kontroll utöver det får de extra betalt. Vi resenärer finansierar med andra ord kontrollen över vårt eget resande och trakasserier som kommer med det. Det skulle ha varit mer välinvesterade pengar om de faktiskt hade gått till att  förstärka kollektivtrafiken och resenärernas trivsel.

Frågan som ställs härnäst är denna: Är det verkligen trakasserier, man får väl skylla sig själv om man inte har köpt en biljett? Här har vi det andra problemet; hur dyrt det har blivit att åka kollektivtrafik. Problematiken är djupare än att enbart några individer inte köper biljetter – eller vägrar att visa biljetten. Problemet är att kollektivtrafiken inte är till för alla. Priset på månadskort har ökat med 75 procent på tio år. Prisökningen är ett politiskt beslut och politiska beslut kan vi förändra! 

Vilka drabbas av dessa prisökningar? Studenter, arbetare, arbetslösa, ensamstående föräldrar, och fattigpensionärer. Det är inte av den egna fria viljan och den upproriska instinkten som människor plankar. Det är om något, en klassfråga. Det som påverkas negativt av prisökningar är givetvis val av jobb och utbildning men även fritiden och nöje. Vad är lösningen? Lösningen heter helt enkelt avgiftsfri kollektivtrafik. Det finns en vision där kollektivtrafik är fri från ständig prisökning och kontrollanter som kan drivas till fusk eller som trakasserar resenärer. En avgiftsfri kollektivtrafik leder till större möjligheter och frihet för personer med knappa resurser, mindre biltrafik som i sin tur leder till mindre koldioxidutsläpp. 

Vi har två exempel som vi kan hämta inspiration ifrån. Ett svenskt exempel är Avesta kommun som har infört avgiftsfri kollektiv och ett europeiskt exempel är Tallinn. Arbetarrörelsen hade en gång en paroll som aldrig förlorade sin aktualitet, nämligen ”arbete till alla”. Det är dags att använda den igen med tillägget ”avgiftsfri kollektivtrafik för alla”.