Med nuvarande utsläppstakt har Sverige bokstavligt talat förbränt chanserna till att klara 1,5-gradersmålet redan om fem år. Utsläppen behöver i snitt minska med 17 procent om året fram till dess. Det är fakta som få vill ta in, och som ännu färre ids göra något åt.

Tack och lov verkar kritiken mot ineffektiva politiker nu växlas upp. Den senaste månaden har ett flertal utredningar sågat Sveriges klimatpolitik. Tunga instanser som Klimatpolitiska Rådet, Naturvårdsverket och S-falangen Reformisterna är eniga om att klimatmålen är körda om Sverige inte investerar mer och skapar fler styrmedel. Regeringen och riksdagspartierna har alltså tung men rättmätig press på sig att öka tempot i klimatomställningen.

Men rikspolitikerna är inte de enda aktörerna som måste skärpa sig. Landets kommuner och regioner ligger hopplöst efter i omställningen. När Sveriges Natur och Newsworthy nyligen undersökte lokala utsläppsmönster fann de att kommunernas utsläpp minskar oerhört sakta. I så mycket som var tredje kommun ökade utsläppen till och med. Samtidigt är det bara ett fyrtiotal av Sveriges 290 kommuner som har antagit en lokal koldioxidbudget.

Att så få kommuner har en lokal utsläppsbudget visar tyvärr hur lågt klimatet prioriteras i realpolitiken. Kommunerna och regionerna tampas med till synes mer akuta problem – skolan, sjukvården och omsorgen måste ju skötas om trots de eviga budgetunderskotten. I denna tid av ansträngt coronaläge och offentliga sparbeting uppfattas den globala uppvärmningen bara som en oroande skiftning vid horisonten. Det är inget man har råd eller tid att ordna med just nu.

Klimatkrisen är ingen krusning vid horisonten. Det är en tsunami. Och ju längre politikerna har huvudet i sanden, desto tuffare blir det att ställa om i tid. Det gäller särskilt på lokal nivå, där klimatkrisens konsekvenser blir mer synliga än någon annanstans.

Ett näst intill övertydligt exempel är Karlstad, ett av 18 riskområden i landet där översvämningarna ökar kraftigt i takt med varmare vintrar och ökad nederbörd. Det hotar både elen och livsmedelsförsörjningen. Samtidigt investerar både Karlstad kommun och Region Värmland många skattemiljoner i en flygplats som gör brakförlust år efter år, trots att de flesta vet att ett ökat flygande går stick i stäv med klimatmålen.

Mönstret är inte unikt för Karlstad och Värmland. Kommuner och regioner över hela landet strösslar skattepengar över onödiga flygplatser, i något slags naivt hopp om att konstgjord andning till döende flygplatser automatiskt leder till investeringar i bygden. De missar tsunamin, missar ett hot som är märkbart större än uteblivna affärsresor och solsemestrar.

Och det handlar inte bara om att sluta satsa pengar på flyget. Lösningarna för fossilfria kommuner och regioner är många: skaffa en koldioxidbudget, ställ stenhårda klimatkrav vid upphandling, bygg endast i trä, nyttja planmonopolet för att styra om från bil till cykel och kollektivtrafik, bygg ut infrastrukturen för elfordon, omvandla invånarnas matavfall till bioenergi och välkomna alla satsningar på vindkraft och solenergi. För att nämna några exempel.

Landets kommuner och regioner kan inte fortsätta som klimatomställningens halvdoldisar. För att Sveriges nationella mål om nettonollutsläpp 2045 ska nås måste också varenda kommun i landet planera för nettonollutsläpp 2045 (gärna med ännu tidigare deadline). Alla måste bli fossilfria – varenda by, varenda storstadsförort. Det kommer att bli tufft, men det måste göras. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.