Jag orkade faktiskt inte läsa så värst mycket i FN:s klimatpanels nya rapport. Det gör kanske inte mycket eftersom rapporten till största delen sammanfattar tidigare rapporter. Inte heller är nya forskningsrön med som tycks visa att läget är ännu allvarligare än vad forskarna trodde för bara några år sen. Men det handlade för min del inte bara om det när jag lade den nya rapporten åt sidan – jag är nämligen på väg att falla offer för ett slags apati, eller uppgivenhet, för hela denna ödesfråga. Utsläppen fortsätter att öka. Trots att de flesta politiker – bortsett från yttersta högerkanten – någonstans har tagit in allvaret, så har det inte lett till några avgörande åtgärder. När jag sedan ser att intresset för klimatfrågan hos svenska folket – och förmodligen många folk – verkligen har sjunkit på rankningen över de frågor som anses viktigast, inser jag att det här är den stora utmaningen för alla som insett frågans allvar: ledan och uppgivenheten.
Det har gått så långt så att man nästan känner medlidande med ledande klimatforskare när de får frågan om de är pessimister eller optimister och det märks att de inte vet hur de ska svara. Det går ju knappast att vara riktigt uppriktig för exempelvis Johan Rockström när han får den frågan i en radiostudio, senast i söndags i radions Godmorgon världen: Han kan ju inte bara säga att det här ser ut att gå åt helvete, trots att det känns som att det är det han innerst inne fruktar. Istället säger han det han måste säga och som dessutom är sant: Folk vet i allmänhet om allvaret, politikerna gör det, men ingen människa kan varje dag kliva upp på morgonen och tänka på att glaciärerna smälter eller Östersjön är på väg att krisa ihop. Han menade att frågan för att komma någon vart måste handla om ledarskap.