Maria-Pia Boëthius: K-människans uppblåsta förväntningar på livet

Vad är det ”egentligen” i kapitalismen, som gör så många så olyckliga? Jag skriver kapitalismen just för att ordet är tabu i vissa kretsar och för att det bäst sammanfattar pengahopandet som livsidé, ideologi och teknik. Nu gör jag mig med avsikt ”naiv”, jag struntar i vad de olika ideologerna och filosoferna påstått. Beror sorgen på att 87 personer äger lika mycket som de 3,5 miljarder minst bemedlade människorna sammanlagt? Att 99 procent av allt som tagits ur jorden tagits upp efter andra världskriget? Att vi vet att skövlandet av världens resurser betyder att vi svikit själva jordklotet och kommande generationer mer än någon generation tidigare? Att ojämlikhet är en förutsättning för kapitalismen? Och så vidare. Allt det där är med rätta och tvivelsutan anledningar till existentiell sorg hos många, mig till exempel. Men dessutom brukar jag fundera på ”kapitalistmänniskan” – som pendang till ”sovjetmänniskan”. Alla som studerat med öppna ögon kan se att det fanns en jublande tillförsikt hos så många människor i Sovjetunionen och hoppfulla kommunister runtom i världen: livet var tidvis ett helvete, men det fanns ett mål som skulle rättfärdiga alla uppoffringar och allt ”nödvändigt förtryck”, hoppet fanns och berikade livet. Tillslut skulle det jämlika lyckoriket, som inte ens behövde staten, komma. Att det var en av historiens värsta återvändsgränder visste de inte, men drömmen var kollektiv, förutsättningen var att alla skulle med.

K-människan i sin tur – jag tycker det är ett bra ord för kapitalistmänniskan med reverens till Franz Kafkas K har – fåtts att ge upp drömmen om att ”alla ska med”. Kapitalets PR-maskin har övertygat oss om att vi allihop är varumärken, som bör lansera oss själva, en råvara ”commodity” vi kan sälja, som alltid bör vara beredd att låta sig köpas. De som säljer sig bäst gestaltas som de mest lyckade, den sorgliga kändis- och rikast-kulturen. Kapitalets idé är att blåsa upp förväntningarna på livet, och lyckoriket gäller i kapitalets version inte alla, utan handlar om egen lycka och framgång. Vad som är lycka fastställs av kapitalets PR-maskin; ägande, sättet att klä sig, inredningen i hemmet, lyckad föryngringsplastikoperation, bilmärket och att man ser till att umgås och synas med vinnare och inte förlorare. K-människans riktmärken är lika förödande som sovjetmänniskans en gång var. Uppblåsta förväntningar, som gagnar makt och marknad och som gör att majoriteten blir besvikna på livet. Inte ens en dröm om att alla ska med; huvudsaken är att jag själv lyckas här och nu trots att man ingenting kan ta med sig dit man går, till döden.