Annie Croona: Johanna Frändén missar poängen

För det första vill jag klargöra att det ”publicistiska haveri” som Johanna Frändén inte bara omnämner utan bygger stora delar av sin text (Dagens Nyheter 18/6) på är ett misstag, som jag nu har korrigerat. Självklart ber jag om ursäkt för det. Att det är ett sår i sig att ha donatorsyskon var inte ett citat, utan min tolkning av texten.

Men mitt resonemang kvarstår. Och det är synd att Frändén inte lägger allt krut på att argumentera för sin ståndpunkt och diskutera sakfrågan, för det hade varit både hederligare och mer intressant. 

Ironiskt nog gör Frändén själv det hon anklagar mig för att göra, nämligen att tillskriva mig åsikter jag inte uttryckt: 

”Dagens ETC är möjligen ensamma i Sverige om att mer eller mindre vifta bort de donatortillblivnas invändningar i frågor som rör deras egen tillkomst.” 

Jag har inte viftat bort dessa invändningar, tvärtom skriver jag ju i min text att det självklart finns negativa erfarenheter. 

Poängen med min text är inte på något sätt att osynliggöra dessa, eller att förminska komplexiteten i frågan. Jag ställde mig bara frågande till parallellen mellan illegala adoptioner och tillkomst via spermiedonation, och till Frändéns uppenbara tyngdpunkt vid det biologiska. 

Frändén skriver: 

”Men att upptäcka att man ryckts ifrån sin biologiska mamma utan samtycke eller att bli kontaktad på Facebook av ett sjuttonde halvsyskon, är ett trauma som hade gått att undvika om alla instanser gjort sitt jobb.” 

Det är mig veterligen inte en enormt vanlig erfarenhet att bli kontaktad av 17 halvsyskon på Facebook. Jag undrar helt enkelt om Frändén har fog för liknelsen hon de facto gör med illegala adoptioner, eller att beskriva erfarenheten som en emotionell storm – eller om det handlar mer om skribentens personliga inställning i frågan.

Det finns alltså nyanser. Det var det jag ville visa med min text. 

Jag har själv fått erfara tillkännagivanden av tidigare okända släktingar. Det orsakade initial förvåning och därefter glädje och värme, och på sikt: nya, fina relationer. Men det hade varit obegripligt av mig att utifrån det skriva att spermiedonation är genombra. Det finns alltså nyanser. Det var det jag ville visa med min text. 

Avslutningsvis: Vi behöver inte vara överens – spoiler: det är vi inte – men vi kanske ändå kan förhålla oss till de publicistiska regler som Frändén skriker så högt om. Dit hör ju inte bara kutymen att korrigera och be om ursäkt för misstag, utan också att ha en intellektuellt hederlig diskussion (och att använda rätt titlar – min är politisk redaktör). 

Fotnot: Dagens Nyheter ville inte publicera repliken i sin helhet. Efter mitt mejl har de uppdaterat titeln till politisk redaktör.