Ledare. Göran Greider.

2021-02-03 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Jakt på syndabockar dränker pandemins brännande klassfrågor

Väldigt litet av systemkritik hörs i diskussionen om pandemin, och inte ens Miljöpartiet gör obegripligt nog ett nummer av det.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Debatten om den svenska coronastrategin pågår oavbrutet och så kommer det att vara länge. Den är fortfarande ofta hätsk, på många sätt perspektivlös och alltmer politiserad. Sedan förra våren, när detta helvete bröt ut, har jag insisterat på att pandemin och åtgärderna mot den inte kommer att kunna överblickas på något meningsfullt sätt förrän om åtskilliga år. Inte förrän de initiala spridningsmönstren, som förefaller ha varit avgörande för hur stor samhällsspridningen blev, kartlagts någotsånär går det riktigt att avgöra hur olika länder hanterat situationen.

Det är för övrigt tveksamt om det ens går att använda ”länder” som utgångspunkt för analysen – snarare handlar det om regioner som av olika skäl visat sig vara extremt sårbara. De ständiga och medialt tacksamma jämförelserna mellan Sverige och Norge är av en rad skäl helt enkelt inte rimliga.

Det är inte bara smittspridningen och dödsfallen som till slut måste diskuteras och granskas. Det breda folkhälsoperspektivet har hitintills varit rätt frånvarande i diskussionerna. Fokus har legat på smittan och döden, vilket inte är konstigt: Alla dessa döda lämnar djupa ärr i folksjäl efter folksjäl. Men det kommer att ta många år innan de sammanlagda effekterna på folkhälsan av olika restriktioner och nedstängningar går att urskilja klarare.

Misshandel i hemmen, övergrepp på barn, förlorad skolgång med på sikt sämre levnadsutsikter. I samhällen som stängts ner hårt lär priset till slut visa sig vara högt för allt detta.

I jordens fattiga länder är det katastrofer vi ser utspela sig när barn inte kommer till skolan, tonårsflickor blir gravida, människor hungrar.

Glöm heller inte att pandemin givit auktoritära regimer förevändningar att dra åt tumskruvarna kring demokratin. Även i Sverige har det på sätt och vis skett när en långtgående pandemilag snabbt drevs igenom.

Jag menar att de här breda och långsiktiga perspektiven nästan konsekvent har motats ut ur den offentliga debatten. Svenska medier, med Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i spetsen (här talar vi i huvudsak om opinionssidorna i dessa tidningar) har drivit en kampanjliknande debatt som definitivt inte gynnat de breda och långsiktiga perspektiven och heller aldrig tagit in i ekvationen den enorma ovisshet alla ansvariga stått inför när ett nytt virus anlänt.

Snarare har det ibland pågått en obehaglig jakt på syndabockar. Eftersom så pass stor agendasättande makt utgår från de dominerande mediehusen har jag noterat att det är ganska få som i offentligheten med något större engagemang försöker eller ens vågar se fördelarna med den svenska strategi som jag menar betonat just de längre perspektiven.

Nu, snart ett år efter att pandemin på allvar exploderade, kan man rätt tydligt se vad det fått för konsekvenser. Förra våren var kritiken stenhård mot den usla beredskapen inom framför allt vården som orsakas av ständiga nedslimningar och ett vansinnigt just-in-timetänkande där inget får hållas i lager för att det kostar. Kortsiktigt nyliberalt tänkande hade helt enkelt gjort Sverige och de allra flesta länder mindre kapabla att hantera en kris av det här slaget.

Den kritiken av nyliberalismen har försvagats. De hårda utfallen i dominerande medier riktas snarare mot enskilda tjänstemän på Folkhälsomyndigheten eller ministrar. Jo, äldreomsorgen har debatterats bra, men ändå kan man konstatera att det knappast blev något stort lyft för Kommunals medlemmar i avtalsrörelsen i senhöstas: makthavarna i kommuner och privata välfärdsföretag höll emot hårt.

Folkhälsofrågor är sega, träiga, statistiska – och svårare att göras mediala. Klassfrågor dränks i syndabockstänkande.

Dödstal, inte folkhälsa eller marknadskritik, har fått styra den bild vi fått av vad denna pandemi inneburit. Ibland kan jag när jag följer svenska medier nästan få intrycket av att Sverige är det hårdast drabbade landet när det gäller döda i covid-19. Men statistiken som visar antal döda per miljon ger en annan, om än inte på något vis mer tillfredsställande bild, här är det tragedier överallt. Men bland europeiska länder ligger Sverige mer eller minde konstant på 13:e eller 14:e plats när det gäller dessa dystra siffror. Det kan ändras, ja. Men över svensk coronastrategikritik har det inte sällan svävat ett närapå trumpskt ”Sweden, Sweden! Who could believe that!”

Jag noterar också, som jag gjort många gånger tidigare, att ett tema förblivit nästan helt frånvarande i den generella debatten om pandemin: Att den världskapitalistiska civilisation som härskar på planeten är som gjord för att locka fram farliga virus och bakterier från hårt pressade ekosystem. Väldigt litet av systemkritik hörs i diskussionen om pandemin och inte ens Miljöpartiet gör obegripligt nog ett nummer av det.

När detta är sagt vill jag lägga till: Det finns givetvis massor av kritik att rikta mot regering och folkhälsomyndighet. Och jag är den förste att glädja mig åt de forskare som varit hårt kritiska mot svensk coronastrategi. Motsatsen hade varit orimlig: ett samhälle utan debatt om en av de värsta händelserna i modern tid. Men det är de långa, breda och system- och marknadskritiska perspektiven som fått alldeles för liten plats.

Sverige?

Vem kunde tro det om Sverige?

En avslutande kommentar: Jag vill tacka varmt för alla de brev och hälsningar jag fått efter min artikel förra veckan om cancern jag drabbats av. Jag hoppas att jag lyckats svara på de flesta!