Ledare. Andreas Gustavsson.

2019-12-12 03:00
Bild: Dagens ETC / Nora Lorek/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Jag vill se Glenn Hysén spotta på Volkswagens sponsrade smutslogga

Många vill göra något åt klimatkrisen. Men sedan skjuts ändå ansvaret över på någon annan.

Tyvärr, vi slipper inte undan tack vare Greta Thunberg. Likgiltighet kan inte gömma sig bakom barnens skyltar. Alla måste göra något. Alla.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag får panik att av att läsa om det som händer i Australien, hur bränderna sveper sina heta andetag över Sydney, där fler än fem miljoner människor börjar förstå vad klimatkrisen kommer med. Speciellt en artikel går inte att skaka av sig, ”Taste the ash, see our pink sun” i Sydney Morning Herald. Skribentens hopp om en uthärdlig framtid krymper snabbare än hans astmatiska luftrör.

Han är inte ensam.

Opinionen i denna kolexporterande, resursförbrukande, kolonialiserande nation svänger, från nonchalans till existentiell skräck. Det senare kan vara förlamande. Det kan också betyda att brandmän ställer sig utanför parlamentet för att kräva omedelbar handling. Brandmän som ser uppenbara kopplingar mellan klimatkrisen och bränderna. De vill ha mer personal och bättre utrustning. Men framför allt förebyggande åtgärder.

”Bland dem som håller i slangen kommer du inte att hitta en enda klimatförnekare, eftersom vi vet att brandsäsongen bara blir längre och längre och längre”, säger Mick Tisbury, som kämpat mot elden senaste 30 åren, till SBS News.

Deras politiska protest kommer att inte att bestraffas av deras fackförbund, som tvärtom sanktionerar – och uppmanar politikerna att fasa ut fossila bränslen.

Fantastiskt!

Egentligen självklart, men ur ett svenskt perspektiv är det ingen annat än fantastiskt, för här tycks vi sällan kunna dra slutsatsen att verkan följer efter orsak, och om vi förmår dra slutsatsen blir det ända ofta mest ingenting.

Varför gör inte svenska brandmän som sina kollegor i Australien?

Varför organiserar inte deras fackförbund protester och klimatuppror?

Jag ställer frågan till Brandmännens riksförbund.

Ett stört klimat ger extrema temperaturer och längre perioder av torka och därmed värre bränder.

Under den fruktansvärda sommaren 2018, då flera län drabbades av stora och svårsläckta skogsbränder, vände sig Brandmännens riksförbund till svenska politiker.

”För en gångs skull, lyssna på oss”, skrev man på Expressens debattsida – utan att sedan med ett enda ord nämna eller antyda klimatkrisen.

Tobias Rådenfjord är tillförordnad förbundsdirektör:

”Jag tror vi är lite akterseglade. När vi kommer in handlar det om att rädda liv. Det här ligger på politisk nivå. Men vi måste börja påverka partierna”, säger han idag till Dagens ETC.

”Det är ett jättebra ställningstagande i Australien, vi stöttar dem fullt ut.”


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kommunal organiserar också brandmän. Men varför ens fråga, Kommunal klev aldrig fram när LO avfärdade uppmaningen att strejka för klimatet med att det vapnet inte är till ”för påtryckningar i olika politiska frågor”.  

Svenska fackförbund gör generellt pinsamt lite när de ens gör något.

Andra länder är inte bara långt före, utan avslöjar oss som förtjusta i retorik men sällsynt flegmatiska i praktik.

Det gäller fackförbund.

Det gäller alla sorters organisationer och föreningar.

Det gäller individer som har unik möjlighet att påverka – ja, influera – opinionen.

Jag vill att svenska brandmän ska låta sirenerna studsa mot riksdagens väggar.

Jag vill att fackförbund ska inse att det här är den största frågan, och att de blir fullständigt meningslösa om de misslyckas hitta en strategi för hur omställning ska kunna genomföras utan att klyftorna ökar och jobben försvinner.

Amerikanska förbundet för bilarbetare pressar på för produktion av elbilar.

Sett något liknande från Volvos fackliga?

Jag vill att idrotten ska leva upp till sina fina policydokument, för trots hyperkommersialisering handlar det om en levande folkrörelse som samlar miljoner, som talar direkt till miljoner. Det är ett enormt ansvar.

Fotbollen har axlat det genom att ta emot miljonbelopp från Volkswagen i utbyte mot att biljätten varje vecka får tvätta sitt varumärke på landets alla arenor i Allsvenskan och Superettan.

Volkswagen viftade med sedelbunten efter att ha blivit påkommen med systematiskt utsläppsfusk.

Fotbollen såg bara sedelbunten.

Jag vill att supportrar ska ta strid för att den sortens finansiärer försvinner.

Jag vill att spelare vägrar vara reklampelare som hyrs ut till fossila förstörare.

Jag vill se de folkligaste av de folkligaste berätta överallt och hela tiden att klimatkrisen är på riktigt, att framtiden är värd hur mycket som helst.

Jag vill se Glenn Hysén spotta på Volkswagens sponsrade smutslogga.

Jag vill se musikbolag och konsertarrangörer som nyfiket följer hur brittiska Massive Attack samarbetar med ett forskningsinstitut för att bandets verksamhet ska bli koldioxidneutral.

Jag vill se artister som engagerar sig, och sedan är konsekventa nog att tacka nej när fossilföretagen är sugna på att köpa sig greenwashing.

Alltså inte göra som Miss Li och Linnea Henriksson som i somras spelade för Preem, i samband med att Preem sponsrade VM-seglingar i Lysekil.

Miss Li har tidigare sagt:

”Om jag någonsin får barn så vill jag att de ska kunna leva bland växter som mår bra, andas luften och inte behöva fly översvämningar.”

Linnea Henriksson har gjort Musikhjälpen med tema att ingen ska behöva fly undan klimatet.

Det finns lysande undantag på varje område (Seko sjöfolk, Björn Ferry och Heidi Andersson, Magnus Carlson, många fler). 

Det som saknas är massan som skiftar tyngdpunkten.

Ibland verkar nästan alla vilja göra något åt klimatkrisen. Men till sist ska ändå någon annan göra. Det skuggar att vi – inte alla, högern är mest föraktfull – gärna lovsjunger barnen som mobiliserats av ett annat barn som fick nog. Det är som om vi tror att vi ska slippa undan tack vare Greta Thunberg och hennes följare. Våra minderåriga alibin. Så duktiga!

Men gör något själv, vad som helst.

Likgiltighet kan inte gömma sig bakom deras skyltar, bakom deras ångest.

Den syns alltid.

800dagar