Debattklimatet är på väg helt åt skogen

Inte ens ett år kvar till valet. Jag brukar se fram mot valrörelser med både bävan och förtjusning. Det politiska landskapet tydliggörs, politiska alternativ står mot varandra.

För mig innebär det att på ett annat sätt än annars välja sida. Jag sätter en ära i att vara kritiker, att våga ifrågasätta även den arbetarrörelse jag är sprungen ur.

Det har länge varit min roll i samhällsdebatten och det får mig att stå ut med sådant som är fel. Men ju närmare valdagen vi kommer, desto mer lagspelare blir jag. För att höger alltid står mot vänster. För att det märks i regeringsalternativen, och för att jag väljer ett av dem.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Riksdagsvalet 2018 kan vara det viktigaste på länge, på det sättet. Nu står inte bara höger mot vänster. Nu står vänster (och än så länge mitten) mot höger och extremhöger. Att låta en moderat bli statsminister är att släppa in Sverigedemokraterna, med rötterna i nazismen, i regeringsunderlaget.

Jag borde alltså vara mer taggad än någonsin inför den här valrörelsen, beredd att bli långt mer partipolitiskt engagerad än vanligt. Istället tänker jag på valrörelsen och får ont i magen. På grund av debattklimatet.

Det är på väg helt åt skogen. När Ulf Kristersson, Moderaternas blivande partiledare, i riksdagens debatt svarar Vänsterpartiets Ulla Andersson: ”Oavsett i vilken kommunistblaska du läst det så är det fel”.

När Centerns Annie Lööf vägrar att liera sig med Sverigedemokraterna och straffas på nätet, med sexistiska fotomontage av henne i säng med Stefan Löfven.

Jag fattar att Ulf Kristersson hårdnar i tonen mot Vänsterpartiet för att han vill måla ut dem som lika extrema som Sverigedemokraterna, för att på så sätt avdramatisera Moderaternas närmande till högerextremismen.

Och jag förstår att krypskyttet mot Annie Lööf, som hon själv väljer att kalla det, beror på att vissa högerkrafter ser Socialdemokraterna som ett värre alternativ än Sverigedemokraterna.

Men jag kan inte acceptera det. Jag vägrar att finna mig i en samhällsdebatt där nättrollen börjar sätta tonen även i riksdagen. Jag kan inte förstå att Moderaterna inte tar tag i en sådan som Hanif Bali, som skriver ”Låt dem strejka ihjäl sig” om afghanska flyktingungdomar som kämpar för sin rätt till liv.

Eller jag förstår ju visst. Att det är strategi. Att Moderaterna förråar samhällsdebatten för att det är deras bästa chans att vinna, när deras målgrupp är ambivalenta sverigedemokrater snarare än missnöjda socialdemokrater.

Vi andra får inte låta det ske. Vi måste svara med verklig politik. Tala om välfärdens styrning, skattenivåer, meningen med det gemensamma samhället och hur det ska byggas. Skola, sjukvård, äldreomsorg, socialförsäkringar, bostadsbyggande, infrastruktur, forskning, flyktingmottagande, utrikespolitik.

Det känns som en utsliten ramsa, men de politiska alternativen måste bli tydliga. Det är det enda som hjälper mot näthatet (och för all del, riksdagshatet).

Verklig politik, om verkliga saker, är även det enda som kan få stopp på människors sviktande tilltro till välfärden. Som högerpopulistiskt tal om ”systemkollaps” både underblåser och utnyttjar.

Det finns en tid efter valdagen, då politiker från vänster till mitten förmodligen kommer att behöva hitta nog med enighet för att bilda ett regeringsunderlag som håller extremhögern borta från makten.

Men fram till dess behöver alla rumsrena partier sätta sin egen politik, sin innersta vilja med samhället, främst. För att visa att det finns alternativ till högerpopulism och smutskastning. För att skapa hopp om politiken och samhället. Så att folk över huvud taget går och röstar.

På spel står inget mindre än människovärdet och demokratin. De värden som extremhögern faktiskt hotar.