Lotta Ilona Häyrynen: Bättre än ingenting är en usel ribba för Ukraina

Det är sannolikt ingen slump att Ebba Busch (KD) med Alice Teodorescu Måwe (KD) tycker att ”Israel gör hela världen en tjänst” och att frontlinjen för våra så kallade västerländska värderingar går i Gaza – inte i Ukraina. Putin låter nämligen allt som oftast som en kristdemokrat. ”Woke” har gått för långt och de offentliga institutionerna måste rensas. Det föds för få barn, skyll på kvinnorna. Transpersoner är sjuka. Kyrkan och de kristna värderingarna ska rädda oss, och så vidare och så vidare. 

Det auktoritära öst är efter de senaste årtiondenas högerextrema vändning i väst helt enkelt inte lika ideologiskt avlägset för vissa politiska krafter i Sverige, Europa och USA som de var förr. Inte minst Trumps svajande inför Putin och fredsförhandlingarna är ett hårresande exempel på detta. 

Den amerikanske presidenten har hela tiden trott att han kan kompisförhandla fram en fred tillsammans med sin ryske kollega utan att tappa ansiktet. Problemet är naturligtvis att Putin inte jobbar så. Hans ambitioner är större än att bli vän med USA och fjäskiga telefonsamtal från andra sidan Atlanten väger lätt som en fjäder för den ryska regimens strateger. 

Nu verkar till slut även Trump ha tröttnat. Hans förhandlarrykte står på spel. I veckan lanserade USA nya sanktioner på rysk olja, ett liknande beslut fattades av Storbritannien en vecka tidigare. Som en del av sanktionerna är förhoppningen att andra länder – som Indien – kraftigt ska reducera sin import av rysk olja efter att EU under de senaste tre åren nästan fasat ut den helt.

Kommer det få någon effekt? Oklart, tror experter. Ryssland har liksom Iran utvecklat rigorösa modeller för att kringgå västliga sanktioner mot oljehandeln. Den svarta marknaden är astronomisk och fartygen som fraktar oljan i smyg fyller också Östersjön. Trump är också som bekant flyktig och hal. Hans inställning till Ryssland respektive Ukraina har ändrats ett antal gånger bara de senaste månaderna. 

Det är åtminstone en signal, vilket även Ulf Kristersson (M) kunde leverera tillsammans med Volodymyr Zelenskyj i Linköping. Fler än 100 stycken Jas Gripen var budskapet. Kanske. I framtiden. Det finns i alla fall en avsikt. 

Kristersson fick äntligen en chans att se ut som en seriös statsman på den internationella scenen, men till syvende och sist är nyheten än så länge mest bara ord. Ingen vet hur Ukraina ska betala för stridsflyget, men det spekuleras om att äntligen sätta sprätt på de ryska tillgångar som EU fryst i och med kriget. I praktiken skulle dessa tillgångar alltså omvandlas till ett krigsskadestånd. 

Problemet är bara att inga konkreta beslut har fattats, och det är fortfarande oklart när och om ett sådant beslut blir av över huvud taget. 

Det är ännu en strof i visan som präglat hela västs hantering av Rysslands anfallskrig mot Ukraina: för lite, för sent. 

Hur är det möjligt att de frysta tillgångarna inte redan kommit till användning? Hur är det möjligt att rysk olja inte sanktionerades fullt ut från dag ett? Kristersson har meddelat Zelenskyj att han förhoppningsvis får sina första flygplan om tre år. Ursula von der Leyen har lovat att EU ska fasa ut det sista av den ryska gasen – till 2027. Vad bra. Dagen det sker, efter ännu fler år av strider och ond, bråd död. 

Visst, det är bättre än ingenting. Men bättre än inget kan faktiskt inte vara ribban för vårt stöd till Ukraina.