Vid den här tiden fanns det ofta skäl att anordna ljusmanifestationer. Den ­rasistiska rörelsen växte utan att någon med makt stoppade den. Tvärtom kallade ­statsminister Carl Bildt våldsdåden, som exempelvis korsbränning vid flyktingförläggning och mordbrand mot moskéer, för ”pojkstreck”. I Fryshuset fick en grupp skinnskallar en egen fritidslokal i tron att de skulle bli snälla – men så funkar inte organiserad rasism. Många har i efterhand visat att lokalen i stället blev en rekryteringsbas, på liknande sätt som att Bert Karlssons kommersialisering av vit makt-musiken gav rörelsen både pengar och marknadsföring.

Vid den här tiden gick Jimmie Åkesson med i Sverigedemokraterna. Då var det ett litet ytterst extremt parti i sammanblandning, på personnivå och organisatoriskt, med den övriga högerextrema rörelsen. På medlemsmöten användes naziuniformer, partiloggan var fascistsymbolen en brinnande fackla och deras devis var ”vi säger vad folk tänker”, också det hämtat ur den fascistiska idén om att vara uttolkare av det kuvade folkets egentliga vilja.

Sedan dess har mycket hänt. Bomberjackorna har bytts ut mot kostymer, partiloggan har blivit en blomma och de företrädare som blir påkomna av media med att säga vad de tänker har blivit uteslutna. Åkesson har putsat fasaden så till den grad att hans parti i dag inte bara är etablerat utan också börjar ställa krav på ett framtida regeringsövertagande. Självklart har de ändrats, alla gör det på 30 år, så även ett rasistisk parti med rötter i nazismen. Men inte ideologiskt.

Grunden för alla politiska ideologier är en konflikt i vilken de tar ställning. Arbete–kapital, individuell frihet–statlig inblandning, kommersialism–rovdrift på naturen och så vidare. Jag ska villigt erkänna att det inte alltid är så lätt att se konflikterna i dagspolitiken, men om du tar ett förslag och analyserar utifrån grundkonflikter så hittar du dem, om än ibland väl dolda.

För den extrema högern är det ”folket” som ska kämpas för. För att kunna göra det måste man avgränsa vad som är det egna folket och på så vis peka ut andra människor som hotet. Men också slå sönder andra konflikter som kan splittra folket, som klass eller kön till exempel. Det förklarar Sverigedemokraterna hysteriska hån mot feminism och deras behov av att ställa ”våra egna hemlösa” mot EU-migranter.

Jag var inte den enda som hickade till när statsministerkandidat Ulf Kristersson ägnade sitt tal i Almedalen åt att hylla Sverigedemokraterna för sitt mod och sin enträgna kamp för sina idéer. Jag hade hoppats vi lärt oss mer av 90-talet, av hur de då nästlade sig in och spelade oskyldig på Fryshuset och i musikbranschen. Efter en del funderande kan jag ändå se tre skäl för Kristersson att hylla Sverigedemokraterna.

Antingen har Moderaterna helt missat att ett demokratiskt högerparti som tror sig kunna få stöd och styra med hjälp av ett högerextremt parti nästan alltid blir uppätna. Exemplen är många både i nutid och i historien. Hur hårt de än slår knut på sig själva och försöker vara lika radikala så är de äkta rasisterna bättre på det.

Eller så tror de, trots att motsatsen är bevisad, att det går att krama rasister så att de blir snälla. Erbjuda en fritidslokal och ett skivkontrakt, eller att få bestämma över staten budget, i hopp om att de ska sansa sig och integreras in i det vanliga samhället.

Ett sista alternativ, och det mest troliga, är att de inte bryr sig. De förstår riskerna men är så sugna på att spöa sossar att de gör vad som helst för att få makt.

Man ska inte stirra sig blind på historien, även om den spelar roll. Vad man däremot ska titta noga på är ideologi och strategi, och det som nu sker är mer skrämmande än videofilmande tonårspojkar på 90-talet.