Göran Greider: Klimatet kan bli valrörelsens stora joker

Där sitter Ulf Kristersson med sitt ess: Regeringsstabilitet. Plötsligt är det kortet inte värt något alls. Åkesson har två kungar i form av lågt pris vid pump. Han ser uppgivet på dem. Magdalena Andersson har en triss i damer och har just pratat om att Sverige måste bli Sverige igen.

Men plötsligt brinner världen. Klimatkrisen är här, på allvar. En joker har förändrat allt. Så kan det faktiskt gå. Kanske redan denna sommar.

Sex månader före valet oroar jag mig alltmer för att höger-vänsterskalan är svag i svensk politik, i alla fall om man jämför Tidöpartierna och det största oppositionspartiet, socialdemokraterna. 

De är rätt ense. I försvarsfrågan, kriminalpolitiken, migrationen, kärnkraften och – numera – faktiskt också i den ekonomiska politiken, efter att både Magdalena Andersson och Elisabeth Svantesson konstaterat att pengarna är slut. Några stora s-märkta progressiva reformer kan det därför knappast bli tal om.

När frågorna nu kommer om vika valfrågor som kan bli explosiva detta år, hamnar jag därför i grubbel. I grunden är och förblir det ju höger-vänsterskalan som får fart på människor; när den försvagas minskar engagemanget. Lever inte den, lever inte demokratin.

Men det finns alltså en joker att dra fram. Ett kort som kan förändra allt och som jag – och verkligen inte bara jag – är övertygad förr eller senare kommer att förändra allt: Klimatfrågan.

I detta nu är den i svensk, europeisk och internationell politik mer nedprioriterad än på länge. Den mest slående bilden av detta dystra faktum är att det riksdagsparti som innehar klimatministerposten, bara av sju procent av väljarna förknippas med klimatfrågorna. Inget av Tidöpartierna intresserar sig för klimat och miljö, men knappast heller det största oppositionspartiet, (s).

Hur har det kunnat bli så här?

Två minuter är allt som krävs av eftertanke för att inse att klimatfrågan är ödesfrågan nummer ett. Men den puttas åt sidan av annat: Krigen tar all uppmärksamhet från klimatfrågan, trots att just krigen och upprustningen i sig späder på den skenande klimatkrisen. Rysslands krig i Ukraina orsakar mer utsläpp än flera stora industriländer. Kriget mot Iran har kanske knappt börjat. Men också militärövningar och tillverkning av vapen och ammunition leder i sig till enorma utsläpp. Det amerikanska krigsdepartementet är troligen den största enskilda boven när det gäller växthusgasutsläpp.

Men inte bara krigen utan också den växande sociala ojämlikheten skymmer klimatfrågan. När hyror, matpriser, elpriser och arbetslöshet känns inpå bara kroppen, blir det svårare att tänka på klimat och miljö.

Men klimatet är en joker. En joker kan besegra en hel kortlek. Plötsligt kan vi stå där, denna sommar, med rasande skogsbränder och höga temperaturer. Sannolikt kommer väderfenomenet El Ninjo i år orsaka varmare hav, kanske redan i sommar. Rapporter kommer om att flera tipping points rycker närmare – Grönlandsisen smälter fortare och fortare.

Hur skulle det politiska landskapet i Sverige förändras om vi från maj och fram till valet allt tydligare märker att vi står mitt i en klimatkris? Jag ser tafattheten framför mig bland de stora kortspelarna. I potten ligger inte bara regeringsmakten, utan i slutändan en hel, kanske elvatusenårig civilisation som vuxit fram under den geologiska period som kallas Holocen.

Sommaren 2018 förnams lite av detta. Om vi tänker oss något ännu värre detta år, hur skulle de ledande politikerna reagera?

Jag vet inte. De är inte beredda. Ärligt talat tror jag inte att någon av oss egentligen är beredd på vad en extremt påtaglig klimatkris innebär.

Men jag är övertygad om att bara själva det envisa påpekandet av detta existentiella, politiska och civilisatoriska skred som förr eller senare kommer att äga rum, har betydelse. Den gamla kortleken måste slängas. Alla partiledare tvingas resa sig från spelbordet, titta ut genom fönstret och börja om