Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-10-16 14:00
Bild: Dagens ETC / Simon Rehnström/SvD/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Jag blir bara besviken när vänsterfolk njuter av Hamid-avslöjandet

Jag förstår reaktionen. En reaktionär är ju avslöjad och borta ur offentligheten. Man blir glad. Vänstern borde samtidigt ta tillfället  att diskutera antisemitism i stort – och då vända blicken mot de egna leden.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag förstår impulsen, jag förstår till och med skadeglädjen. Här har en person i åratal byggt en karriär som Sanningsförkunnare, en röst från förorten som vågar vittna om det Obekväma och som vidgar Åsiktskorridoren. Han har lyfts upp som relevant samhällsdebattör, han har publicerats av de konservativa och migrationskritiska medierna, han har blivit konsult för Moderaterna.

Nästa steg väntade, att upphöjas till folkkär genom medverkan i Sveriges mest populära fredagsunderhållning.

”Jaha, oj, ni drar redan på tio!?”

”Vi tror att resan går till Auschwitz. Koncentrationslägret. Där en miljon judar påstås ha mördats. Men…”

Nu faller allt för Hamid Zafar, känd och ökänd som Rektor Hamid.

Pushnotiserna avlöste varandra under torsdagen. Uppdrag avslutades, poddkollegor tog avstånd, SVT slängde avsnitt.

Jag kommer inte att sakna hans offentliga position.

Den var reaktionär.

Åsikter perfekt formade för att passa i Göteborgs-Posten, Kvartal, Svenska Dagbladet, Moderaterna och Fokus (som utsett honom till årets svensk).

Men man undrar ju hur det är att leva med denna splittring? Den internaliserade motsättningen. Klättra inom skolans värld, möta barn med alla sorters bakgrunder och sexualiteter, sitta ner med kommunchefer och redaktörer och partiledare, intervjuas framför tv-kameror, odla sitt varumärke i sociala medier. Bara för att under anonyma konton släppa alla filter, släppa fram det verkliga och sanna, det man innerst inne tycker. Judar är manipulativa jävlar som exploaterar sitt martyrskap. Kvinnor är hjon som tappar all vett och sans när de ser en svart penis. Bögar är patrask, halvmänniskor. Ensamkommande är vuxna trojaner.

Det är inte friskt.

Det är samtidigt ideologiskt.

”Den som är fri från synd är välkommen att kasta den första stenen”, säger han till Dagens Nyheter som gör det här avslöjandet.

Hamid Zafar är misogyn, homofob och antisemit.

Därmed är han borta ur offentligheten.

Ingen kan ju på allvar tro att alla dessa åsikter – värderingar – har sjunkit undan.

Jag kan däremot inte fira som många nu gör.

Särskilt på vänsterkanten.

Som vore det en seger. För att de konservativa blivit av med en nyttig soldat.

Mest av allt är det här oroande, för om något påminner det om hur djupt liggande judehatet faktiskt är, fortfarande. (Och nej, det som skett går naturligtvis inte att avfärda med att just denna antisemit har sin bakgrund i ett muslimskt land.)

Därför tycker jag att det blir osmakligt.

Alla jublande vänsterfolk.

Som verkar tro att det är tomt under mattan efter att den granskande journalistiken föredömligt sopat bort rektorn med janusansikte.

Jag önskar att vänstern vore mer sensibel vad gäller att upptäcka judehat.

Även mer benägen att rikta blicken mot de egna leden.

Jag har stött på många judehatare.

De flesta på yttersta högerkanten. IS-terrorister. Nazister. Men det går inte en vecka utan att vänsterkanten bidrar med sin antisemitism.

Det kan handla om bankerna, hur mycket pengar de tjänar. Då kommer mejlen om hur bläckfisken greppar världen. Rothschild. Soros. Juden som hjärna i den globala kapitalismen.

Det kan vara att jag skriver en ledare om att det självklara för en frihetlig socialist är att vägra rösta på brittiska Labour så länge partiet inte kan kasta ut individer och tankemönster som saknar förmåga att skilja religion från stat, som inte kan bli kvitt föreställningen om att judar utgör en mäktig men hemlig påverkanskraft. Då kommer mejlen och samtalen som relativiserar, som ursäktar, som rationaliserar. Hur man nu ens kan försöka när ett tungt namn som Ken Livingstone kallar Adolf Hitler för sioinst.

Det kan vara när Dagens ETC rapporterar om vaccinmotstånd. Rabiata mejl om att vi är köpta av läkemedelsindustrin. Och alla vet ju vem som kontrollerar big pharma, för den som kontrollerar bankerna kontrollerar allt. Och heter inte tidningens ägare förresten Ehrenberg i efternamn. Det måste väl vara…

Så fortsätter det. Fråga efter fråga. Vänstermänniskor lyckas förbluffande enkelt hitta sin inre antisemit. Nej, det handlar inte om mängder. Ja, det här är anekdotiskt. Men jag har haft drygt två decennier på mig att samla erfarenhet från kontakter via mitt jobb på ETC-tidningarna.

Mannen som spottade ”semit!” i mitt ansikte när jag på ABF talade om självmordsbombares psykiska sjukdom.

Incident efter incident.

Tystnaden som sprider sig när vi skriver om SSU och antisemitismen.

Tystnaden som lägger sig ännu tyngre när vi lyfter att judehatet grasserar bland vissa invandrargrupper.

Tystnaden är inte per definition antisemitismen, men medlöpande och godkännande.

Den äcklar mig något oerhört.

Jag önskar att vänstern – i alla dess delar, alla! – kände likadant, visade det tydligt, sanerade sig själv från dessa så destruktiva, ovärdiga konspirationsteorier.

Hamid Zafar är passé.

När aktiveras reflexen att titta under den egna mattan?