Ledare. Andreas Gustavsson.

2019-12-01 03:00
Översvämningar i Venedig. Bild: Luca Bruno/AP/TT / Dagens ETC
Översvämningar i Venedig.
Puffetikett
Dagens ETC

Jag är inte längre klimatoptimist – det är befriande

Du ser väl vad som händer just nu? Det går åt helvete. Käpprätt. Nej, det finns inga mirakel. Däremot finns ett motstånd – som bara kan besegras av ett starkare motstånd, av mod och konfrontation.

Hur många artiklar har jag skrivit om klimatkrisen? Hundratals. Jag märker att de följer ett visst narrativ.

Först: Etablera problemet. Temperaturstegringen, avsmältningen, bränderna, orkanerna, massutrotningen, korallreven, tundran, översvämningarna…

Sedan: Identifiera förövarna. Fossilindustrin som kommer att tömma planeten på all olja, gas och kol innan de ens tittar åt annat håll. Politikerna som ger dessa bolag utrymme, som subventionerar dem, som sitter passiva i deras knän. Och någonstans längst ned, ansvarstrappan är lång, finns du och jag, individerna, som medborgare och konsumenter.

Till sist: Hitta rätt på i alla fall någon ljusglimt, alltid ett stjärnfall som erbjuder hopp och skär genom kompakt mörker, om så bara för en liten stund där du får önska dig precis vad du vill.

Jag kommer inte att skriva flera sådana artiklar.

Det kan liberala ledarsidor syssla med. Där låtsas de att klimatkrisen klingar av om en hamburgerkedja slutar erbjuda plastsugrör.

Situationen har förändrats, på bara några år förändrats drastiskt. Utrymmet för optimism har krympt, i alla fall blind optimism, som alltmer börjar bli nästa steg i klimatförnekelsens ständiga evolution: från oblyg förnekelse av vetenskap via fördröjande av åtgärder till budskap om att mänskligheten räddar sig med hjälp av lagringsmetoder, biobränsle, kärnkraft eller att kolonisera Mars.

Imorgon inleds toppmötet i Madrid.

Förstår politikerna att avgrunden öppnat sig?

Gör det ens någon skillnad om de faktiskt förstår, om de accepterar forskningens desperata rapporter om tröskeleffekter och skenande upphettning?

Jag vet inte.

Jag vet inte om jag längre tror på deras rationalitet, att vår fortlevnad prioriteras framför deras nästa valrörelse, att de åtminstone ska tvingas dit när 100 procent av forskarna ger samma besked, när miljoner människor demonstrerar för radikal omställning.

Eller, jag gör inte det.

Norwegian slutar flyga till USA och Thailand från Arlanda.

”Mycket tråkigt besked”, kommenterar Aida Hadžialić, gruppledare för Socialdemokraterna i region Stockholm.

Hon oroar sig för isolering, konkurrenskraft och sysselsättning.

Samma dag har det släppts en ny rapport som varnar för ett ”existentiellt hot mot civilisationen” och konstaterar att ”vi befinner oss i ett planetärt nödläge”, där faktum är att vi redan kan ha förlorat kontrollen, att vi redan nu står inför irreversibla och enorma konsekvenser.

Hadžialić förstår inte ens konflikten.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

”Hur blir världen grönare om man flyger från Oslo eller Köpenhamn istället för Stockholm? Är det mer hållbart att Stockholmsregionen har fyra mindre flygplatser istället för en ordentlig? Och varför är det bara Arlanda och Stockholm som inte får utvecklas?” skriver hon på Twitter.

Ja…

Varför ska Sverige satsa på förnybart när Polen bränner kol?

Varför ska vi ha flygskatt om inte Norge har det?

Varför ska vi överhuvudtaget agera?

För att vi måste.

För att alla måste men för få tar ansvaret.

Hadžialić tar det helt säkert inte. Hon är upptagen med sin egen comeback. Och när hon föreställer sig en framtid är den inte beroende av klimatkrisen, utan av hur hon kan klättra vidare till ministerposter. Blind optimism tycks vara en absolut förutsättning för karriär.

Bara från senaste veckorna:

Koncentrationen koldioxid i atmosfären slår nytt rekord, vi har drivit upp den till en nivå som vår art aldrig tidigare har upplevt.

• Jorden är på väg mot nästan fyra graders graders uppvärmning om bara 80 år.

• Dubbelt så mycket subventioner går till fossilt jämfört med förnybart.

• AP-fonderna har beordrats överge fossilt men satsar istället ännu mer.

Betyder det här alls något för Hadžialić?

Vad måste till för att hon ska ompröva sin linje att Arlanda ska vara ”Nordens självklara flygnav”?

Hadžialić är inte unik. Hon är tyvärr representativ.

Några är bättre, de flesta är lika dåliga.

Många är sämre.

Jag märker att frustrationen växer.

Jag hör det varje gång när jag träffar aktivister, forskare, gröna politiker eller bara den som fortfarande ändå förväntar sig att politiker och företag ställda inför katastrofen ska agera förnuftigt, långsiktigt, ansvarsfullt.

Du ser väl vad som händer just nu?

Det går åt helvete.

Käpprätt.

Inte en dag utan att jag tänker att jag tillhör en av de sista generationerna som kommer att minnas hur världen såg ut och fungerade. Det finns ett före och ett efter.

Det är bedövande när jag föreställer mig vad mina barn ska möta, vad deras barn ska möta.

Ungefär här brukar stjärnfallet komma.

Titta, en brittisk tv-kanal ersätter Boris Johnson med en isskulptur när han vägrar dyka upp för att diskutera klimatkrisen.

Titta, studenter vid Harvard försöker tvinga sin prestigeskola att släppa fossila investeringar.

Men nej.

Jag är inte optimist.

I alla fall inte den sortens optimist.

Inte längre.

Förändringen kommer aldrig vara organisk.

Politiker och företag kommer aldrig att anpassa sig självmant.

Det går åt helvete.

Men behöver inte gå åt helvete.

Det ena eller det andra, det är vad vi balanserar mellan, innan tiden rinner ut och vi störtar ned i det första alternativet.

Ge upp?

Kapitulera?

Aldrig.

Det finns inget mer provocerande än de som förädlat defaitism, ”edgelords”, domedagsförkunnare och katastrofjockeys – Roy Scranton med flera – som producerar bästsäljare om att allt du försöker är förgäves, meningslöst.

Så vad återstår?

Mod, säger Luisa Neubauer, ledande i tyska Fridays for future:

”Vi vet att det är tufft, att det alltid finns ett motstånd. Men ingen har sagt att det kommer att bli enkelt att stoppa klimatkrisen.”

Konfrontation, säger Alexandria Ocasio-Cortez:

”Klimatkrisen är redan över oss. Vi måste få politiker att svettas. Det gör vi inte genom att stanna hemma, då vinner vi aldrig.”

Mod och konfrontation.

Att inte klamra sig fast vid stjärnfall.

Att inte hoppas att förnuft plötsligt ska bryta fram i parlament och styrelserum och reglera vansinnet.

Det finns inga mirakel.

Däremot finns ett motstånd – som bara kan besegras av ett starkare motstånd.

Det är en plågsam insikt. Men inte bara.

Det är faktiskt befriande.

Det är en klarare blick.

Aldrig ge upp.

800dagar

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter