Det tal som Miljöpartiets nya språkrör, Isabella Lövin, höll på Miljöpartiets kongress, var bland de bästa politiska tal som hörts på senare år. Jag ska strax förklara varför. Och nej, jag är inte bekännande Miljöpartist. Jag tror att grundproblemet med Miljöpartiet är och förblir att det saknar klar insikt i att de ekonomiska maktförhållandena i samhället måste förändras om ett annat, grönt samhälle ska bli möjligt. Vi vet det ju: De tio rikaste procenten i världens samhällen står för mer än 40 procent av växthusgasutsläppen. En agenda för ett verkligt hållbart samhälle måste inbegripa en stark idé om social utjämning för att hejda den konsumistiska kedjereaktion som alltid startar uppifrån (och längst ner i kedjan slutar med upplopp från de utestängdas sida). Men Miljöpartiet är inte och lär aldrig bli ett parti som vill kapa höginkomsttagarnas disponibla inkomster så det känns, eller gå i bräschen för ökad ekonomisk demokrati. I den meningen är idag Vänsterpartiet tveklöst det mest gröna partiet och det blir tydligt inte minst i frågan om Vattenfalls tyska brunkol.
Men Miljöpartiets öde avgör i allra högsta grad hur det kommer att gå i svensk politik det närmaste årtiondet. Där finns en viktig del av den progressiva medelklassen, som annars riskerar att enrolleras i borgerligheten. Jag blev därför glad när jag hörde Isabella Lövin i sitt tal så starkt slå fast att det är oerhört viktigt att den rödgröna regeringen sitter kvar. Den är där för att bevisa för världen att rödgröna regeringar fungerar. Till syvende och sist måste även samhällskritiker visa att de kan regera.