Det tal som Miljöpartiets nya språkrör, Isabella Lövin, höll på Miljöpartiets kongress, var bland de bästa politiska tal som hörts på senare år. Jag ska strax förklara varför. Och nej, jag är inte bekännande Miljöpartist. Jag tror att grundproblemet med Miljöpartiet är och förblir att det saknar klar insikt i att de ekonomiska maktförhållandena i samhället måste förändras om ett annat, grönt samhälle ska bli möjligt. Vi vet det ju: De tio rikaste procenten i världens samhällen står för mer än 40 procent av växthusgasutsläppen. En agenda för ett verkligt hållbart samhälle måste inbegripa en stark idé om social utjämning för att hejda den konsumistiska kedjereaktion som alltid startar uppifrån (och längst ner i kedjan slutar med upplopp från de utestängdas sida). Men Miljöpartiet är inte och lär aldrig bli ett parti som vill kapa höginkomsttagarnas disponibla inkomster så det känns, eller gå i bräschen för ökad ekonomisk demokrati. I den meningen är idag Vänsterpartiet tveklöst det mest gröna partiet och det blir tydligt inte minst i frågan om Vattenfalls tyska brunkol.
Men Miljöpartiets öde avgör i allra högsta grad hur det kommer att gå i svensk politik det närmaste årtiondet. Där finns en viktig del av den progressiva medelklassen, som annars riskerar att enrolleras i borgerligheten. Jag blev därför glad när jag hörde Isabella Lövin i sitt tal så starkt slå fast att det är oerhört viktigt att den rödgröna regeringen sitter kvar. Den är där för att bevisa för världen att rödgröna regeringar fungerar. Till syvende och sist måste även samhällskritiker visa att de kan regera.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men det var inte bara det som gladde mig i Isabella Lövins tal. Jag tyckte hon trädde fram som en resolut reformist. Det som kallas för reformism är på sätt och vis den mest okända av alla politiska hållningar. Det är svårt att hitta böcker eller teorier om vad reformism är. Endast i praktiken tycks den existera. Den saknar fanatism, men är istället ihärdig. Problemet är också att själva ordet reform på senare årtionden har missbrukats brutalt. När en högerregering någonstans skär ner i välfärden eller försämrar anställningstryggheten så kallas också det reform. Ordet reform har mist den progressiva laddning det en gång så entydigt hade.
Men jag menar att Isabella Lövin klev fram just som en grön reformist. Det betyder att en politiker, eller en medborgare, har en klar vision om det önskvärda samhället, byggd ytterst på en systemkritik, men att man urskiljer och inte blundar för alla hinder längs vägen dit. Miljöpartiet är exempelvis ett mycket litet parti i en minoritetsregering. Vad man än tycker är det väldigt svårt att förbise detta enkla faktum. Sverige är idag, tyvärr, rätt högervridet, både bland väljare och i riksdagen. De som kräver att Miljöpartiet eller Vänsterpartiet redan imorgon dag inför ett grönt, socialistiskt samhälle kan lika gärna kräva att det blir vindstilla en blåsig dag.
Reformism innebär en systemkritisk utgångspunkt – ja, men också en lite grå idé om att ta många små steg i rätt riktning och inte bara ett enda stort kliv över mållinjen. Den hållningen är långt svårare idag, i en politisk värld där partierna inte längre rymmer den mångfald av aktiva som en gång gjorde spännvidden inom de progressiva rörelserna så stor. Socialdemokratin var ännu för trettio år sedan en rörelse som rymde allt från hårdhudade marxister bort till nästan doktrinära marknadsliberaler. Idag existerar den spännvidden på sätt och vis ändå om man ser till de tre rödgröna partierna tillsammans. De borde, på gräsrotsnivå, samtala mer med varandra, mötas. I sig är det ett klassiskt reformistisk recept: Rörelsen är lika viktig som målet.
För att reformismen ska kunna vara riktigt vital krävs det att väldigt många människor är politiskt aktiva. Det räcker inte med kommentarerna i sociala medier eller gammelmedia som oftast med ett binärt tänkande antingen gillar eller ogillar en ståndpunkt och sedan är diskussionen slut. Reformismen utgår bland annat från tanken att det inte bara krävs en lösning, en generallösning, på ett samhällsproblem, utan många och kontinuerliga. Ingenting har ett slut. Allting har bara en början.
Men märk väl: Äkta reformism innebär också att små dagspolitiska segrar icke ska upphöjas till mer än vad de är.
Jag gillade slutligen Isabella Lövins milda men ändå bestämda kritik av identitetspolitikens herravälde. Jag tror som hon att människor, och i synnerhet utsatta människa, har mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Identitetspolitikens slutstation innebär ett slags pulverisering av idén om sociala rörelser som kan bli stora, omsluta många grupper som kompromissar när det behövs och verkligen påverka samhällsriktningen. I slutändan är det bara det som kan hota ett borgerligt status quo.
Miljöpartiet kommer inte att rädda världen. Inga partier kan göra det. Men det fanns verkligen något uppfriskande i det nya språkrörets lågmälda, men skarpa reformism.
