Ledare. Somar Al Naher.

2021-07-13 03:00
Somar Al Naher, kultur- och frilansskribent. Bild: Dagens ETC
Somar Al Naher, kultur- och frilansskribent.
Puffetikett
Dagens ETC

Inte ens Ulf Kristersson klarar sig utan bidrag från staten

Det är inte i första hand av omtanke om de gemen­samma finanserna som Ulf Kristersson jagar utsatta, arbetare, äldre och invandrade, skriver Somar Al Naher. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det var väntat, att moderatledaren Ulf Kristersson skulle säga att han tycker att det är för många invandrare i Sverige. Att den gruppen är en belastning.

Han kunde nämligen ha utnämnt vilken grupp som helst, han kunde lika gärna ha sagt vi har för många gamlingar, sjuklingar, barn som behöver stöd, vi har för många som lever på A-kassa, på bidrag. Hela hans filosofi tycks vara att om du är en person som inte springer en mil om dagen, är kärnfrisk, helst en vit man med en hög inkomst eller driver ett eget företag och inte har behov av en enda statlig insats – då är du en belastning för samhället.

Och sådana människor finns inte, vem behöver inte förskola, vård, stöd vid arbetslöshet? Till och med de mest framgångsrika företagen ropar efter stöd från staten, som nu senast under pandemin. Kristerssons ideal är med andra ord orealistiska. Inte ens Kristersson själv står fri från bidrag från samhället, det är faktiskt vi som betalar hans lön. Han har kommit dit han är tack vare oss, vi som samhälle. Även de mest rika bärs upp av samhället.

Men han sparkar hårt nedåt.

När han var socialborgarråd i Stockholm mellan 2006 och 2010 gjorde han sig känd för att vara särskild hänsynslös mot de mest utsatta.

Nya riktlinjer hos socialtjänstförvaltningen ledde till att SL-kortet i praktiken drogs in för de som hade ekonomiskt bistånd.

För Stockholm stad var det inte någon större vinst att dumsnåla på biståndstagare genom att inskränka deras möjlighet att resa med kollektivtrafiken, men för det dåvarande socialborgarrådet Ulf Kristersson handlade det mer om moral och att disciplinera de som ansågs vara en belastning:

”Det är ingen stor besparing, men vi ser andra områden där pengarna skulle komma bättre till pass. Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt”, sa han då.

Men samma regler gäller inte uppåt i samhället och i synnerhet inte honom själv. När han blev riksdagsledamot fick han SL-kort som löneförmån. Och trots att ledamöterna i normalfallet förväntades åka kollektivtrafik gjorde Kristersson det till en vana att åka taxi. 

Och han åkte inte lite taxi i nödfall, nej han åkte mer taxi än sina moderata kollegor med liknande uppdrag i riksdagen. När TV4 Nyheterna gick igenom hans resor under 2015–2016 visade det sig att hans 668 taxiresor sammanlagt kostat 113 000 kronor. Att jämföra med partikollegan Elisabeth Svantessons resor för 19 000 kronor under samma period. 

Att inte samma regler gäller honom kunde vi också se när det uppmärksammades att han i egenskap av borgarråd i Stockholm under 2007 rest till Kina var tredje månad för 128 000 kronor på skattebetalarnas bekostnad. Trots att resorna uppenbart inte hade någon som helst koppling till hans uppdrag.

Däremot åkte hans fru i sitt arbete för Swedish China Tradecouncil till Kina.  

Nej, det är inte i första hand av omtanke om de gemensamma finanserna som Ulf Kristersson jagar utsatta, arbetare, äldre och invandrade.  

Redan på 1990-talet skrev han ”Målet är att den kollektiva välfärdspolitiken i alla dess former och skepnader måste göra andra förlegade socialistiska system sällskap på historiens skräphög.” 

I olika perioder har han haft siktet inställt på olika grupper. På 90-talet var han som 30-åring nästintill besatt av 40-talisterna. I boken ”Generationskriget”, som Kristersson var med och skrev 1993 för Timbro, varnade han för den generationen och utsåg den till det största hotet mot hans generation. Han kallade gruppen för ”homo bidragus” eftersom de enligt Kristersson utnyttjar det offentliga systemen, ställer en massa krav och förväntar sig bidrag från samhället.  

Boken dammades av när Kristersson blev socialförsäkringsminister som en påminnelse om hans ideologiska hemvist.   

Det är i ljuset av detta som han nu utser gruppen ”invandrare” som en belastning. Det här är och har alltid varit hans filosofi.