En kväll började jag läsa Michel Houllebecqs Underkastelsen, den som handlar om när en moderat muslim blir president i Frankrike och hur det franska samhället omvandlas. Ett stycke in i boken kallade mig någon jag håller av till tv:n – repris på dokumentären om Hunter S. Thompson, Gonzo, den mest ikonoklastiska, bildstormande journalist som hittills funnits. Han blandade lysande journalistik med rena skrönor och krävde av läsaren att hen skulle fatta vad som var litteratur skriven på ”högvarv” och vad som var sant. Total, jäkla underbar, avskyvärd galning. Framåt natten återvände jag till läsningen av Houllebecq. Och hans text dog! Gonzo hade dödat den! Houllebecq vill vara människoföraktande, rebellisk dystopiker à la Gonzo, men är istället en marknadsanpassling som vet att skapa sensation. Vilket inte hindrar att han mellan säljande sex- inrednings- och matrecept-skitprat väcker en och annan tanke.

Jonathan Franzéns Renhet lanserades som denna begåvade författares nya storverk. Jag tyckte mycket om hans förra bok Frihet; det finns inget agg. Men Renhet är med en underdrift inte bra, utstyrd med hemligt miljardarv och så vidare. Det finns fem mammor i boken, alla fasansfulla. En är gammal hippie och puritan, smått galen i sin sjukliga kärlek till dottern. En är magsjuk och ger på grund av det ifrån sig en ständig stank, en konservativ kvinna som vill klättra i status och föraktar sin godsinta fackföreningsman. En är störtkapitalisthustru, passiviserad av medfödd rikedom; hon tar med tiden livet av sig. En stjäl sin dotters fästman och gifter sig med honom, en sjuksköterskemamma stjäl knark på sjukhuset där hon jobbar. Den femte mamman är sexgalen och tidvis psykotisk/katatonisk och överälskar sin son. De modersbilder som är begravda i Renhet är bland de otäckaste jag läst. Och när jag scannar recensionerna runtom i världen har ingen enda lagt märke till det. Som parentes kan jag säga att det finns få modershat i klass med Michel Houllebecqs; i bok efter bok, men Jonathan Franzens överträffar honom, eftersom de är så elegant dolda.

Jag tycker att Karin Johannisson är bland det bästa som hänt oss med sina fantastiska böcker om sjukdom, kvinnor och analyser av det som aldrig tidigare analyserats. Men hennes senaste bok, som länge toppade DN:s tycka-om-litteratur-lista lämnade mig ”flabbergasted” – det bästa ord jag vet för häpen – Den sårade divan. Jag lärde mig absolut ingenting av den. Den handlar om tre stora, kvinnliga konstnärer, som tidvis var psykiskt instabila och hamnade på olika sinnessjukhus: Agnes von Krusenstierna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. I boken finns knappast ett enda ord om deras storartade, konstnärliga insatser. De är – faktiskt – reducerade till psykfall. Johannisson tycks vilja visa att galenskap kan vara en väg till frihet för inte bara den tidens kvinnor, att begåvade kvinnor kan skylla på psykiska sammanbrott för att få en tids frist, lite lugn och ro och dessutom ges möjlighet att äntligen styra sin omgivning. Det visste jag redan. Det som plågar mig är att Johannisson tagit detta till intäkt för att citera dessa medsystrars ”sinnessjukjournaler” in i minsta detalj.

En gång trodde jag att det var privat, att idén med att tala med sin psykiatriker var att allt förblev privat. Så är det alltså inte. Det finns inte ens något att lära eller några sensationer i dessa ”avslöjanden”; sensationen består i att de publiceras och de är faktiskt långtråkiga, men absoluta övergrepp på Agnes, Sigrid och Nelly – den nya tidens kannibaliska litteratur. Man slukar för att kartlägga en eller flera medmänniskor och ställer ut dem till allmän beskådan. Till och med litteraturen har förvandlats till NSA, amerikanska säkerhetstjänsten, den som Edward Snowden visselblåste om, eller FRA – svenska försvarets radiotjänst – de som övervakar oss och ”vet allt om oss” och kan förvandla oss till text och misstänkta, precis som en del nutida författare. Jag föredrar romaner där offren har andra namn och kan svära sig fria – ”det är ju litteratur”. En gång klagade en utsatt på att Ernest Hemingway – han hade inte skrivit som det var – varvid Hemingway svarade: ”Men det är sannare än sant.” 

P.S. Här är några böcker jag skulle ge bort i julklapp om jag inte
redan gjort det. Det är ingen rangordning och jag skulle kunna lista hundra till, klassiker som nya, huller om buller: Mot fyren – Virginia Woolf. Bröderna Karamazov – Fjodor Dostojevskij. Beckomberga: ode till min familj – Sara Stridsberg. Dagböcker – Wytold Gombrowicz. Leaving on a mayday – Anna Ternheim. Broken English – Marianne Faithful (visserligen sånger, men romaner ändå.) Mannen utan egenskaper – Robert Musil. Liv Strömquist – Kunskapens frukt serie. Svindlande höjder – Emily Brontë. Den mörka materian – Philip Pullman.  Det goda, sovjetiska köket – Anya von Bremzen – blandning av kokbok och biografi. En storm kom från paradiset – Johannes Anyuru... osv. osv.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.