Programledaren Anna Hedenmos fråga illustreras med bilder på polisbilar och blågula avspärrningsband. Agenda viker hela programmet åt gängkriminaliteten och skjutningarna. (Inget ovanligt i och för sig, se vår granskning av innehållet som visar att mer än var tredje avsnitt av Agenda ägnats åt kriminalitet och ytterligare 30 procent ägnats åt migration och integration.)
Efter 191 skjutningar som skadat eller dödat någon hittills i år, enligt SVT:s egna siffror, och så ytterligare två allvarligt skadade efter skottlossning i Hjulsta under natten efter att Agenda sänts, så är Anna Hedenmos fråga befogad.
Vad är det som händer?
Det som förvånar mig är alltså inte ämnesvalet utan den totala frånvaron av vissa frågor och vissa svar. Inrikesminister Mikael Damberg (S) talar om fler poliser, om skärpta straff, mer avlyssning, mer tullpersonal och en kraftfull offensiv ”i de utsatta områden som fått växa i ett eget universum”. Anna Hedenmo ställer hårda frågor om varför det inte har gjorts tidigare och om regeringen lägger de här förslagen för att Moderaterna pressar på. Men hon frågar inte om det kanske är fel åtgärder eller om det är någonting som saknas när skjutningarna fortsätter trots rekordmånga gripna och 1 000 fler frihetsberövade.
Mikael Damberg presenterar sig visserligen som ”polisminister” i ett inslag där han får möta mammor i Järva, varav hälften har förlorat ett barn till dödskjutningarna. Men nog borde en inrikesminister vara mer än en politisk chef för polisen. Han har ansvar för det här riket, även de utsatta områdena, trots att han själv säger att de befinner sig i en ”parallell verklighet”.
Mamman Fatima Mohamed, som också är med i Agenda-inslaget och som inte längre orkar gå på begravningar för hennes grannar och vänners söner, säger det i slutet av intervjun:
”Järva ligger ju i Sverige.”
Som att det måste slås fast.
Som att det ändå inte riktigt är så.
Det räcker inte att storma in med insatsstyrkor i ”kraftfulla offensiver” om det, precis som Mikael Damberg uttrycker det, står unga människor på led för att ta sig in i gängen och ta över efter de som hamnar i fängelse. När han pressas på sitt eget ansvar för dödskjutningarna svarar han att han inte kan ta ansvar för vad gängen väljer att göra. Visserligen inte, men han kan ta ansvar för den miljö som gängen uppstår i.
Brå-rapporten som kom i slutet av förra veckan nämns hastigt. Siffrorna som visar att personer som är födda i Sverige men som har föräldrar som är födda utanför Europa är överrepresenterade när det gäller misstanke för brott. De siffror som visar att de överrepresentationen mer än halveras när hänsyn tas till ålder, kön, inkomst och utbildning och att den säkert skulle minska ännu mer om faktorer som trångboddhet, skolsegregation och fritidsaktiviteter hade mätts, de siffrorna tas inte upp. Återigen är mamman Fatima Mohamed den enda som berör det:
”Vi vet alla att de sociala klyftorna ökar”, säger hon.
Ingen föds till gängkriminell. Ingen har det skrivit i sina gener att han en dag ska plocka upp ett automatvapen och skjuta en annan människa. Det finns ingen parallell verklighet befolkad av en viss typ av människor predestinerade att bli våldsamma. Det finns alltså inte en verklighet där lösningen på våldet är att bura in och utvisa så länge som de miljöer som präglas av fattigdom, trångboddhet, arbetslöshet och utarmade skolor finns kvar.
Nicolas Lunabba från organisationen Hela Malmö, som sett alldeles för många små pojkar dras in i gängkriminaliteten, säger det i sitt uppmärksammande sommarprat:
”I ett samhälle där ungar inte kommer hungriga till skolan, inte lirar basket utan skor på fötterna, ökar chanserna för dem att leva ett värdigt liv.”
Polisminister eller inte, det hade även Mikael Damberg kunnat säga. Det kostar pengar så klart. Att bryta upp boendesegregationen, att bygga nya bostäder för alla, att ösa pengar över skolan så att lärarna får en chans att hjälpa alla barn utifrån deras förutsättningar, att ge unga en värdig fritid. Men det finns pengar. Det handlar bara om hur de fördelas. Det hade Mikael Damberg kunnat säga. Han hade kunnat säga att allt det här hamnar visserligen inte på mitt bord, men vi som socialdemokrater ser att svaret på frågan vad det är som händer i Sverige, är att Sverige slits isär.
Och Agenda skulle kunna vika nästa avsnitt åt att vi Sverige nu är det land som har flest miljardärer i relation till befolkningen samtidigt som skatten för de rika är rekordlåg. Det är också en bild av vad som händer i Sverige.
