Ledare. Andreas Gustavsson.

2019-08-01 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Ingen civilisation ser sitt eget slut komma

Forskarna har inga modeller för klimatkrisens sociala konsekvenser. Det vi har är historia. Vad kommer vi att hinna göra mot varandra? Innan vi gör vad som krävs för varandra.

Visst, klimatet kanske förändras, med mer koncentration av koldioxid och stigande temperaturer. Men det är ingen fara, för genom planetens – människans – historia har klimatet fluktuerat. Det är som det är. Vi anpassar oss, vi överlever både upphettning och nedkylning. Det enda som är riktigt farligt är om vi förlorar oss i alarmism. 

Ungefär så brukar det låta när jag publicerat en text om FN-rapporter, extremväder, skolstrejkande barn eller smältande glaciärer.

Ingen civilisation ser sitt eget slut komma.

Men saken är den att det finns alldeles för många avskräckande fall som illustrerar att vi inte anpassat oss, att vi ställda mot naturen snarare kollapsar inåt, enligt de hierarkier våra samhällen redan etablerat.

Kate Marvel är klimatforskare vid Columbia-universitetet och Nasa. Hon konstaterar i ett blogginlägg att hon fruktar de många fysiskt påtagliga skiftningar som kommer ur klimatkrisen, men: 

”Det mest skrämmande är vad det kommer att få oss att göra mot varandra.”


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Forskarna har inga modeller för klimatkrisens sociala konsekvenser, för vad som händer när resurser tryter och hela nationer blir obeboeliga.

Det vi har är historia.

Kate Marvel skriver om Cahokia, en utvecklad stad, större än London, centrum för en civilisation som bredde ut sig längs floderna i vad vi idag kallar sydöstra USA. Men på 1300-talet utplånades allt. Arkeologin kan se följderna: skelett med bundna händer, unga kvinnor som blivit strypta.

Det som gav staden välstånd var klimatet, att torka byttes mot regn. Det som sedan tömde den var klimatet, att regn åter blev torka, sannolikt på grund av att havens temperaturmönster påverkade jetströmmen och drog ner kall luft från arktiska områden, vilket minskade nederbörden.

Klimatet är en av vår historias viktigaste aktörer. Kate Marvel räknar upp exempel. Hunnerna drevs till konflikt med det romerska riket efter att stäppmarkerna öster om Ungern drabbats av torka. Vulkanutbrott slog skoningslöst mot jordbruket i Franrike under åren före revolutionen. 

Hennes poäng är att en klimatvariation inte ensam kan störta en civilisation:

”Men motgången fick samhällen att trasas sönder, förstorade befintliga uppdelningar och gjorde desperata människor till lätt byte för farliga människor.”

Klimatet har förändrats tidigare. Naturligt, regionalt. Ändå med katastrofala effekter. Då kunde vi inte anpassa oss, utan förlorade förmåga till kollektiv problemlösning och vår medmänsklighet. 

Nu? 

När vi är orsaken till en utmaning som saknar motstycke.

När det sker globalt, i alla våra samhällen.

”Mina barn har gått och lagt sig hungriga de senaste tre åren”, säger guatemalanske bonden Esteban Gutiérrez till The Guardian

Hans barn får en halv tortilla till frukost, sedan en eller två till middag. Aldrig med bönor. Torkan förstörde skörden, som för så många andra i Centralamerika som känner av hur det är att leva med ett stört klimat.

Det går inte att leva. Du kan svälta. Eller så kan du emigrera. Och när du fattar det svåra beslutet, när du beger dig norrut, blir du fängslad i ett av Donald Trumps vedervärdiga läger, medan presidenten krymper dig till ett skadedjur.

USA skulle kunna hjälpa Guatemala. Med livsmedel, med att visa förståelse för Esteban Gutiérrez och miljoner andra som delar hans utsatta situation. Men nej, USA sluter sig bakom en mur – och utmanar dessutom vetenskapen som informerat oss om klimatkrisens akuta allvar.

Cahokia utförde rituella offer. 

Primitiva vildar.

Tänker kanske vi som lögar en vecka eller två i Medelhavet som politiska beslut förvandlat till en massgrav för de som flyr krig och fattigdom, varav båda ofta har klimatpåverkan som en faktor att lägga till politik och socioekonomi (så även vad gäller Syrien).

Vi gör klokt i att minnas vad som varit. 

Cahokia. 

Burträsk. Ja, Burträsk!

Där plitade Zakarias Wallmark ned följande anteckning den 9 juni 1867: ”Släppt ut korna. Snö i skogen, icke löv, icke blåbärsblad och intet gräs.” Missväxten hade tagit Sverige, särskilt nordliga landskap. Kyla följdes av torka. Folk svalt och dog. Den som klarade sig flyttade. Många drömde om att korsa Atlanten. Klimatflyktingar.

För bonden i Burträsk var det ingen tröst att Sverige just 1867 exporterade stora mängder spannmål, bland annat till England så att hästarna som skulle dra Londons spårvagnar, kunde äta sig mätta. Hans egna barn fick nöja sig med barkbröd.

Klimatkrisen blottlägger människan. 

Genom den ser vi oss själva.

Är vi redo för det här?

Sluta släppa ut koldioxid, börja fördela resurser rättvist.

Så enkelt, så svårt.

Vad kommer vi att hinna göra mot varandra?

Innan vi gör vad som krävs för varandra.

Det är, som Kate Marvel skriver, skrämmande.

Men någonstans också en fantastisk möjlighet, att bli det vi skulle kunna vara.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter