Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-07-16 03:00
Bild: Wikimedia / Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Incel-mentaliteten har redan mördat kvinnor i Sverige

Här befinner vi oss, 55 år senare, och konfronteras med att sköra, marginaliserade pojkar fortsatt tillåts bli livsfarliga män utan spärrar – och dessutom formerar sig till en rörelse.

Armando Hernandez blev inte bara besviken när han den 20 maj upptäckte att biografen i Glendale, Arizona, hade stängt på grund av pandemin. Han blev rasande. När han dessutom förstod att han, av samma skäl, inte kunde besöka kinarestaurangen Panda Express, fattade han ett beslut att realisera en fantasi han burit omkring, osynlig för alla utom för honom själv, allt mer förlorad till sitt inre mörker. Han var inte lycklig. Han var ensam, oälskad av kvinnor. Så varför skulle andra få uppleva lycka? Varför skulle andra få älska?

Han ville döda. Han skulle rikta sitt automatvapen mot par, vilka som helst. Och det gjorde han. Tre personer sårades. Attacken livesände han via Snapchat, noga med att skicka länken till en kvinna han var intresserad av.

Hernandez kallade sig själv för incel när han greps av polis.

”Han ville att de här människorna skulle känna samma smärta han själv känner”, förklarade åklagaren Edward Leiter.

Armando Hernandez.

Jag lägger hans namn och hans gärning till min växande lista över massmord, mord och mordförsök som utförts av män som identifierar sig själva med den så kallade incel-rörelsen, som hyllar föregångares makabra våldsutbrott, som avskyr feminism, som föraktar samhällen som skiftat maktbalansen mellan könen, som anser att deras ofrivilliga celibat (involuntary celibacy, incel) ger dem rätt att hämnas på både kvinnor och män, men framför allt kvinnor, vars brott då är att kunna navigera genom livet utan att falla ned i den bottenlösa avgrund som är en ensamhet som varar för evigt, utan hopp om att något ska fylla tomrummet.

Hittills har incels mördat fler än 50 personer i USA och Kanada.

Jag har skrivit mycket om det här senaste åren. Ett första och ett uppföljande reportage om svenska män som sugs in i denna rörelse, som hittar ett slags mening – och förklaring – bland de kaotiska tankeströmmarna av misogyni och, ofta, rasism.

Just nu arbetar jag med ännu ett reportage, denna gång om en grupp män som dragit resonemanget till sin spets och låtit det annars digitala broderskapet anta fysisk form genom att bilda ett kollektiv, som en sluten liten värld där kvinnor helt upphört att existera.

Det är svårt att skriva. En balansgång. Det handlar om sköra individer. Det handlar samtidigt om vad dessa individer är kapabla till, speciellt när de hittar varandra, när de förstärker varandras impulser att äntligen kunna utkräva revansch.

Om något kan förmedla hur starkt hatet brinner i dem, är det hur de nu jublar över corona, hur de hoppas att viruset ska utplåna alla som har minsta sociala nätverk.

”Då kommer vi undermänniskor att styra planeten. Bara genom att vi inte går ut”, tror en incel.

Kanada har för första gången valt att åtala en incel-förövare som terrorist. Säpo talar nu också om dessa män som ett hot.

Vi måste behandla fenomenet som en påtaglig risk, menade jag i en ledare i fjol. Alltså inte bara som ett patetiskt utslag för oförmågan att ta eget ansvar för brist på sex och kärlek. Utan som en pågående radikalisering som har dels ideologisk överbyggnad, dels fruktansvärt våldskapital.

Annars kommer vi att drabbas av liknande dåd här i Sverige.

Jag vet det eftersom jag har kontakt med män som kommer att explodera av frustration och vrede som de samlat på sig.

Kanske sker det inåt, kanske sker det utåt.

Men någon kommer till sist att dö.

Faktum är att incel-mentaliteten redan krävt offer. Det vill säga att män anser att vissa saker borde vara självklara, av naturen givna. Och när verkligheten inte motsvarar ens förväntning blir reaktionen ödesdiger.

Det löper en blodröd tråd genom många rättsfall, långt innan någon slängde sig med begreppet incel.

Peter Englund har med sin nyutkomna bok ”Söndagsvägen – berättelsen om ett mord” åstadkommit en av de mest avslöjande skildringarna av detta trasiga, kränkta själsliv.

Det handlar om mannen som en sommarkväll 1965 våldtog och mördade 18-åriga Eva Marianne Granell i Skönstaholm, Stockholm. Då fanns inga forum för incels, men han hade sina anteckningsböcker, och ur dem – polisen tog dem i beslag, undangömda i ett bankfack – stiger samma frustration och samma vrede som jag idag ser när incels diskuterar med varandra eller när jag intervjuar dem.

Han minns varje oförrätt. Han suktar efter hämnd. Han utformar sanslösa planer, inspirerade av populärkultur. Han ska hjärntvätta en kvinna att älska honom. Han ska tortera henne tills hon inte ser någon annan utom honom. Han tvivlar aldrig på att denna metod skulle vara något annat än hans manliga privilegium.

Efter rättegången talar han ut i en av de porrtidningar som då hade enorm upplaga. Rubriken på ett av uppslagen: ”Jag drömmer om en livskamrat.”

Det är patologiskt.

Men i så fall en sjukdom som gått obehandlad, för här befinner vi oss, 55 år senare, och konfronteras med att sköra, marginaliserade pojkar fortsatt tillåts bli livsfarliga män utan spärrar – och dessutom formerar sig till en rörelse.

Peter Englund låter det som sker nu sammanstråla med mördarens tankevärld, som ”rymmer alla de element som finns hos dagens incel-män: bitterheten, kvinnohatet, självömkande, självföraktet, rasismen”. Han skriver: ”Det är bara tiden som förändrats, kontexten.”

Men vad berättar kontexten?

Jag ser inte att samhället på något meningsfullt sätt har lärt sig att handskas med incel-problemet.

Som att bryta radikaliseringen.

Som att parallellt satsa på sociala och polisiära insatser.

Som att förebygga denna alldeles särskilda variant av mäns våld mot kvinnor, vilken både sanktioneras och hyllas av incels – en krets som garanterat kommer att alstra ytterligare ett okänt antal förövare.

Det är oroande.