I terrorns spår står striden om människovärdet

Papusa Ciuraru, 83, skadades i terrorattacken på Drottninggatan. Rumäniens förtryck av romer har gjort hennes liv till en kamp för överlevnad. Nu tigger hon på Stockholms gator, för att försörja sina barn och barnbarn.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För Expressen berättar Papusa: ”När jag låg där trodde jag att allt var slut. Då kom två personer emot mig. En hade cykel, men den lämnade han bara ifrån sig. De plockade upp mig, bar mig till Hötorget och in på ett hotell där jag fick vård. Jag blev förvånad att de stannade och hjälpte mig. Jag trodde att alla skulle springa förbi mig och bara rädda sig själva.”

Papusas historia vittnar om två saker. För det första att terrorn slår blint mot människor – oavsett sådant som ursprung, religion och etnicitet – eftersom terrorn förringar människolivet och föraktar människovärdet. För det andra att inför terrorn är människor jämlika. De räddar varandra, blir solidariska framför allt.

Attacken i Stockholm utlöste en tryckvåg av gemenskap och mod. Vi vaknar inte alls upp till ett nytt land efter terrordådet. Vi fortsätter leva i ett land som är demokratiskt, där samhällets institutioner visade sig stå pall inför något av det värsta som kan hända. Och där människor fortfarande tar ansvar för varandra.

Alla som på något sätt bidrog till krisarbetet – kanske genom att rädda en skadad, öppna sitt hem eller köpa mat till hårt arbetande blåljuspersonal – stärkte vårt samhälle. Gjorde det robust och stabilt. Det var inget mindre än ett gemensamt hjältedåd.

Nu, när det akuta krisarbetet är över, gäller det att göra denna solidaritet till en bestående konsekvens av terrorattacken. Samhällsklimatet är redan utmanat av splittrande krafter som vill ställa människor mot varandra. Rasismen har normaliserats på senare år. Högerextrema myter och populistisk symbolpolitik skapar oro och klyftor.

Risken är uppenbar att resultatet av terrorn blir ännu mer av detta. Det är inte alldeles osannolikt att vi riskerar ännu en våg av hets mot muslimer. Att komplett oskyldiga individer skuldbeläggs kollektivt för vad extremister, som använder religion som dålig ursäkt, har ställt till med.

Jag beundrar hur Stefan Löfven handskades med situationen dygnen efter terrorattacken. Han klev fram som statsminister och var den ledare vi behövde – beslutsam, lugnande och enande.

Men så talade han på den socialdemokratiska partikongressen och sa att ingen ska tvingas att bära slöja, utan att samtidigt försvara de kvinnor som frivilligt bär slöja. Det kan tyckas som en detalj i sammanhanget, men det kan få stora konsekvenser för redan utsatta slöjbärande kvinnor som efter dådet i Stockholm riskerar att utsättas för ännu mer hets. I spåren av terrorn är det oerhört viktigt att samhället står upp för allas mänskliga rättigheter.

Terrorbekämpning består inte bara av effektiva polisiära och rättsliga verktyg för att förebygga, stoppa och straffa terrorism. Den handlar även om att med alla tillgängliga politiska verktyg försvara människovärdet, demokratin och det öppna samhället.

Länder som likt Sverige drabbas av terrordåd borde bli ännu mer angelägna om att ta ansvar för kriser i andra delar av världen. Massdöden på Medelhavet – när flyktingar i desperation försöker nå ett stängt Europa – borde hädanefter vara svenska politikers högsta prioritet att stoppa. Liksom det fruktansvärda kriget i Syrien, där civilbefolkningen gasas av regimen.

Ett Sverige som vet hur det känns att drabbas av terror borde vilja hjälpa utsatta världen över, på samma sätt som vi hjälper varandra i Stockholm. Inte minst för att en värld där människor lever i fred och frihet ger mycket liten grogrund för terrorism. Terroristsekter både skapar och lever av krig, förtryck och repression.

Sverige klarade det akuta krisarbetet. I terrorns stund visade vi oss vara välorganiserade och solidariska. Nu gäller det att klara de demokratiska värdena i det långa loppet. Att fortsätta stå upp för människovärdet när vardagen återkommer och terrordådet blir en del av svensk självförståelse och nutidshistoria.

Det är en av våra viktigaste kamper någonsin.