”Äckligt”, skrev en upprörd.
”Skrämmande”, tyckte en annan.
Man ser det man vill se.
Man ser sina rädslor.
Och stämmer det inte så är det alltid förjävligt ändå.
Nu är det dags igen. Idag harpunerades min sinnesfrid av att diverse konton i sociala medier började diskutera en skulptur på en lekplats utanför ett barnsjukhus i Göteborg. Alla dessa konton pryder sina profiler med bilder på unga kvinnor, Sverigeflaggor och annat som ska kommunicera att globalisterna kommit för att islamisera oss och suga allt testosteron ur våra redan för feministiskt slaka kroppar. Påfallande många av dessa vekar älska Alternativ för Sverige. Påfallande många känns dessutom väldigt mycket som om avsändaren egentligen heter Börje och är 67 år och ägnar dygnets alla vakna timmar åt att hata på allt och alla till vänster om Jimmie Åkesson. Eller så är det en stackars 21-åring som jobbar på ackord från en källare i St Petersburg. Det är inte lätt att veta.
Skulpturen ser du överst i artikeln.
”Hoppas någon sågar av den svarta kuken”, rasas det, och kören tar gemensam sats:
”Att det godkänts uppifrån är obegripligt.”
”Finns inte ord över hur vänsterjournalister försvarar denna typ av kultur.”
Det är en rosa anka.
Med fyra ben.
Med ögon.
Med näbb.
Och en svans.
Tydligen är denna skulptur något av en följetong. För nästan exakt ett år sedan upplyste Göteborgs-Posten sina läsare om att det börjat komma synpunkter. Och där och då gjorde Johan Wanloo på tidningens kultursida en lika rimlig som snärtig analys:
”När lekplatsen väl öppnar för allmänheten tycker jag alla eventuella upprörda föräldrar ska sätta sig en bit bort och låta barnen leka ifred. Kanske ta en kaffe. Kolla lite på mobilen. Chilla. Och för guds skull lämna sin snuskiga fantasi hemma. Den har nämligen ingen plats på ett barnsjukhus.”
Och, för att sätta saker och ting i sitt deprimerande sammanhang:
”Vetenskapen har sedan urminnes tider försökt lösa gåtan hur man skapar en evighetsmaskin. Det vill säga en apparat som producerar mer energi än den förbrukar. Det var den explosionsartade ilska som jäser på sociala medier som till slut lyckades. Var och en har blivit sin egen lilla trollfabrik. Var och en är sin egen Joakim Lamotte.”
Det är på ett plan fascinerande att följa hur olika konspirationsteorier i realtid gifter sig med varandra, hur deras dna-strängar ständigt skapar nya groteska skapelser. Våra digitala mötesplatser är perfekta provrör för detta. Men det är också djupt tragiskt att följa människor som faller allt snabbare mot en punkt där ingenting är sant men precis allt är möjligt.
Till sist lurar en islamist bakom varje hörn. Eller en judisk bankir. Eller en Anders Tegnell som mutats av Bill Gates. Eller en frimurare. Eller helt vanliga rymdödlor. Eller alla tillsammans på en och samma gång.
Nej, det är ingen chock att tyska vaccinmotståndare bildar terrorcell med tyska högerextremister.
Inte sällan är denna smittsamma psykos fokuserad på vad som sker under bältet.
I rasismens hjärna blir en lekfull svans till en svart, hotfull penis.
Självklart är alla kvinnor som engagerat sig för ensamkommande i själva verket könsdrivna batikkhäxor. Fråga bara Hanif Bali (M).
Visst skulle Morgan Johansson (S) fängsla och utvisa fler om han inte varit så förgiftad av östrogen.
Hur pratar man ens med en person som är övertygad om att något slags deep state försöker indoktrinera svenska barn genom att placera ut svarta erektioner?
Det där vet jag att alltfler tvingas hantera. Alltså, inte specifikt denna kortslutning, men att nära och kära och farbror som du måste sitta bredvid på julafton absorberas av bisarra flöden som befinner sig så långt från verkligheten att lögnerna nästan blir omöjliga att bemöta.
Det är som ett nät av sprickor i demokratin.
Perfekta att bearbeta för den som vill orsaka polarisering och förvirring.
För några år sedan hade jag skrattat åt alla haveristiska inlägg om barnens anka. Inte nu, inte längre. Det är obehagligt. Det är att se också individens sprickor, hur otroligt fort allt faktiskt kan rämna, hur en hjärna kan sluta sig.
Någonstans börjar det.
En första liten rispa genom verkligheten.
Ingen är immun. Men den som lever i rasistiska fördomar är särskilt exponerad. Medvetandet krymper. Jag lider med alla som aktivt väljer denna bedrövliga tillvaro.
