Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2015-09-11 04:00

I dag firar Katalonien

Stackars katalaner, inte ens ett land har de och alla gråter på deras nationaldag. Idag, den 11 september, tänker alla på någon olycka: chilenarna minns statskuppen, amerikanarna attacken mot tvillingtornen, svenskar mordet på Anna Lindh, och ingen vet att det är Kataloniens nationaldag. Men de bryr sig inte, för de är på väg mot självständigheten, inget kan stoppa dem! Baskerna har hamnat efter, deras heroiska kamp är glömd. Idag viftar katalanerna med flaggor: anarkister, borgare, chefer och arbetare, idag ställer de sig i armkrok längs hela den katalanska kusten, över 250 000 är anmälda. De bussas dit, alla deltagare har fått veta vilken färg de ska klä sig i, så att folkmassan ska bilda samma mönster som den katalanska flaggan. Det hela är mycket välorganiserat. Om två veckor går de till val, ett val som handlar om en enda fråga: självständigheten, även om Spanien har sagt att de på inga villkor kommer få den.

Jag är uppe i de katalanska bergen, i en liten by där männen skjuter lerduvor och säger att de tränar för den dagen spanjorerna kommer, och så är stämningen i dagsläget, mycket upphetsad. Vissa äldre män hoppas nästan att Spanien ska komma in med militär. ”Det händer i Ukraina, Kurdistan, varför inte här? Det kan ske!” Nuförtiden gäller det att prata katalanska oavsett var man kommer ifrån, inte spanska, då får man arga misstänksamma blickar och de svarar ändå på katalanska.

Självständigheten överskuggar det mesta just nu, och så har det varit under hela krisen.

Här förenas högernationalister som känner sig överlägsna det fattigare syd, vänsternationalister som känner sig förtryckta av Spanien, den katalanska politikerklassen som genom att blåsa upp självständigheten har lyckats få folk att glömma klasskampen och dessutom undkommer de anklagelser om att tillhöra ”kasten” som Podemos kallar dem ... Nationalismen har blivit allas. Den är en lerklump som var och en tar i händerna och formar efter sin egen dröm. Katalonien har kanske Europas mest utvecklade civilsamhälle och med ens har det fått en nationalistisk prägel. Som byfesterna. Varje by i Katalonien har minst en egen fest om året. Det är vanliga människor som anordnar festerna, det är inte som i Sverige att kommuner ordnar jippon ihop med kapitalet, utan dessa fester är självorganiserade och alla åldrar deltar. Människor spelar musik, klär ut sig, klättrar upp på varandras axlar i ”mänskliga torn”. De här festerna är nu fulla med katalanska flaggor, appeller att knacka dörr för självständigheten, det är som om kulturen och politiken gått in i varandra. Denna självorganisering som länge har varit basen för det katalanska samhället knyts nu till nationen och till den framtida staten. Och vem kan vara emot civilsamhället?

Det är imponerande att se graden av organisering, som inte kampen mot nedskärningarna kunnat uppvisa: när människor vräks från sina hem kommer knappast hundratusentals dit och klär sig i likadana färger för att protestera. Kanske på grund av att borgarna skjutit till resurser, eller för att nationalismen talar till något mycket grundläggande: oavsett om du har jobb, om du är ful, var du bor – är du katalan, behövs du i kampen. Nationalismen är osympatisk till sin natur, den får människor att bli översentimentala över fel saker. Dessutom binder den upp människors känslor till staten. Men det kan man också säga om den spanska nationalismen, och ska man kritisera nationalstaten kan man börja där.

Låt dem få sin självständighet, säger jag! Men den kommer inte att göra något åt det faktum att det är 726 000 arbetslösa i Katalonien, att 20 procent lever under fattigdomsgränsen, att 67 procent av hushållen får någon typ av bidrag. Många av dessa människor är inte av katalanskt ursprung och många ger fan i valet. Ska det vara riktig självständighet måste de också göra sig fria från EU, euron och finanskapitalet, och det är ingen som talar om just nu – förutom Spanien som hotar med att kasta ut dem om de röstar ja.