”Ännu ett företagarfientligt förslag”, skriver Svenskt Näringslivs arbetsrättsjurist Ola Brinnen i ett inlägg på SN:s blogg om förslaget, som man ser på som ett stort hot mot hela den privata välfärdssektorn. Det finns, menar man, nämligen risk för att anställda kan börja prata med medierna om missförhållanden.

Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!

Den här artikeln kommer från lördagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.

Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.

”Vill vi ha kvar privata företag i välfärdssektorn, då är det inte rimligt att genomföra den här typen av förslag”, fortsätter Ola Brinnen. Får de anställda slå larm om missförhållanden kan de privata företagen i välfärden alltså inte fortsätta existera. Uppenbarligen finns det många skelett i garderoberna där, som inte får komma ut.

Själv finner jag mig under läsningen av det nya förslaget mer nickandes instämmande – det är ju självklart att anställda ska få prata med medierna. Grundlagsskyddade medier dessutom. Skattebetalarna förtjänar ju att få veta var pengarna tar vägen och hur de används.

Det är inte företagarfientligt.

Det är rimligt.

På samma sätt sitter jag smilandes när jag ser Moderaternas nya Facebookbilder glida förbi i flödet. ”Socialdemokraterna höjer skatterna” (för den lilla klick som tjänar mest). Den sista delen där är givetvis ingenting partiet skriver ut, men det är exakt vad saken gäller. Det handlar om att regeringen höjer en del skatter, för de som drar in storkosingen i det här landet. Det känns faktiskt helt okej. Faktum är att man skulle ha höjt ännu mer.

Vänsterpartiet har drivit förslag om fler höjningar som träffar de rika, men Socialdemokraterna gick inte hela vägen. Synd. Men ändå, bra att det blir höjningar. Det är orimligt att vi fortsätter harva runt i ett samhälle där det inte ens går att få ihop grundläggande behov i välfärden medan rika sitter och torkar sig i arslet med pengar.

Och som Mona Sahlin en gång sa: Det är häftigt att betala skatt. De rika kan sannerligen behöva bli lite häftigare.

Och så var det det där med förslag om vinsttak för välfärdsföretagen också: åtta procent på investerat kapital. ”Om förslaget läggs fram är det en tydlig avsikt om att återinföra planekonomin i välfärdssektorn”, menar Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne. Bakom sig har hon en hel drös med jätteoroade kapitalister. Som exempel Ruth Berglund som driver det privata äldreboendet Rådmansgatan och säger att ”det blir som Nordkorea”, och meddelar att hon tänker lägga ner om förslaget om vinsttak går igenom.

Det gör mig så lycklig. Hej då, Ruth Berglund! Hej planekonomi i välfärdssektorn! Efter nästa val kan vi med lite tur förbjuda all vinst och inte ens låta Ruth Berglund och de andra kapitalisterna i välfärden suga ut en enda krona till sina egna fickor. Yes!

Debatten om de ”enkla jobben” fortsätter också. Både Socialdemokraterna och de ständiga lönesänkarna i alliansen har pratat om att det måste bli fler enkla jobb i och med att Sverige bara har fem procent av dem, som det ofta påstås i alla fall. Centerpartiet har föreslagit att det måste till en arbetsmarknadskommission med experter som ska sitta och föreslå reformer för att underlätta för just precis fler enkla jobb. Och tänker man att det bara handlar om fem procent känns frågan säkerligen rätt avlägsen för de flesta. Det berör inte mig eller dig så att säga, om man dumpar löner och villkor för de med enkla jobb.

Men LO visade i veckan i en debattartikel att en de med enkla jobb är en betydligt större grupp än fem procent. ”Andelen jobb som inte kräver någon utbildning utöver grundskola ligger kring 25 procent”, skriver LO-ekonomerna Ola Pettersson och Thomas Carlén.

Vad alliansen och näringslivet med andra ord egentligen pratar om när de tycker att enkla jobb med lägre löner och sämre villkor är framtiden är alltså rent ut sagt att framtiden för minst en fjärdedel av Sveriges arbetstagare ska vara fattigdom och misär, men i arbete. Om de får bestämma, i alla fall.

I USA kallas jämförbar samhällsklass för working poor. Det är knappast något att eftersträva.

Så det är med glädje jag noterar att Socialdemokraterna nu börjar backa när det gäller de enkla jobben.

Nu är näringslivet i upprorsstämning och borgarna är arga. Det kan bara betyda en sak: det väntas bättre tider för Sveriges arbetarklass. Korståget för sänkta löner, höjda vinster och munkavlad arbetskraft möter, äntligen, lite motstånd.

I ärlighetens namn känns det, sammantaget, faktiskt rätt så bra.