Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-02-11 03:00
Bild: Dagens ETC / Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Hur hjärntvättade är vi när fossilt är viktigare än nio miljoner döda?

Nästan ett helt Sverige utplånas varje år som vi väntar. Det ger – borde ge – ett annat perspektiv. En ny klarhet. I vad som krävs.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Att engagera sig i klimatkrisen är inte bara frustrerande. Det kan äta upp dig. Fråga bara Peter Kalmus, amerikansk forskare med expertkunskap som länge försökt få så många som möjligt att se katastrofen. Det är ingen uppmuntrande läsning när han porträtteras av Propublica:

”Hans fru är utmattad. Hans äldsta son tycker inte att det finns någon framtid. Och ingen utom han själv vill använda det utedass ha byggt för att krympa sitt ekologiska fotavtryck.”

Det är början av artikeln. Det blir inte bättre. Han havererar. Han förstår ju vad som är på väg att hända. Han förstår däremot inte att besluten aldrig kommer, att inte hela samhället fokuserar på att hitta lösningarna.

Om något ska reportaget om honom läsas som en skarp varning. Individen kan inte bära detta ensam. Den som ändå försöker går sönder. Svaren finns i att bygga sammanhang, att tvinga politiken att byta riktning.

Men jag kan relatera.

Som jag kan relatera.

Debatten om klimatkrisen pendlar stadigt runt det miserabla.

Så låg nivå.

Just nu vulgariseras energifrågan – som är avgörande – av att klimatförnekare knäpper på dammsugare. Kanske första gången någonsin. ”Agneta, var har du ställt den!? Nu är det bråttom, jag ska göra ett statement.”

Partiledare gör likadant. Poserar med dammsugare för att chansen finns att både kräva mer kärnkraft och anklaga regeringen för att ha indoktrinerats av miljöpartister som vill förpassa oss till stenåldern.

Samtidigt krönikeras det i en av våra största tidningar om att det passar att tala om klimat när Kalifornien förvandlas till eldhav, men när det faller snö i Sverige får man minsann bara tala om väder.

”Varje tid har sina dogmer”, skriver Johan Hakelius, som mer än någon annan gjort gimmick av den ironiska, distanserade klimatförnekelsen.

”Alla vägar bär till apokalypsen.”

Det är så klimatförnekare brukar förminska klimataktivister och allmänt klimatbekymrade, att de – vi – är sjukligt besatta av undergången, att vi vältrar oss i den.

Expressen brukade ha en klimatredaktion, men nu är den nedlagd till förmån för rapportering om pandemin. Hakelius får däremot vara kvar.

Alltid lika snusförnuftigt hånfull.

Alltid redo med plattityder som att vi måste lyfta oss från ”att vetenskapen är ett slags vaccin mot att vara mänsklig”.

Kanske blir det ett undantag denna vecka.

Det är, till och med för Hakelius, svårt att skämta bort nio miljoner döda.

Jämförelser blir makabra, men för att sätta i relation till något.

Pandemin har hittills dödat drygt två miljoner människor.

Fossila bränslen kommer bara i år att ta livet av nio miljoner människor.

Eller för att vara mer exakt: 8,7 miljoner dör årligen av partiklar som direkt kan koppas till förbränning av fossila bränslen. Detta sensationella, horribla berättar en forskargrupp i Environmental Research. Deras uppskattning är dubbelt så hög som tidigare varianter.

Det handlar om fler människor än vad som dör av hiv, tuberkulos och malaria.

Klimatkrisen kommer att påverka framtiden på ett genomgripande sätt. Men den är samtidigt här och nu. Varje ingrepp för att tvinga bort fossila bränslen är ett ingrepp för att rädda liv, väldigt många liv.

Ska vi vänta ett decennium? Då missar vi inte bara chansen att hålla upphettningen under den bortre gränsen. Då skulle vi även acceptera att nästan 100 miljoner människor dör en för tidig död.

Fossilt är snart historia.

Så kommer det att bli, det förstår alla.

Frågan är när och till vilket pris för planeten – och för oss själva.

Nästan ett helt Sverige utplånas varje år vi väntar.

Det är ofattbart.

Det är en hjärntvätt utan dess like, att miljarder människor kommit att tolerera förlusten av miljoner människor för att ge fossilt – och intressen som tjänar grovt på fossilt – några sista goda år.

Det är en dold massdöd.

Inga presskonferenser, inga mätare som uppdateras i realtid.

Idag avled 24 000 personer i sviterna av den fossila ekonomin.

Nej, det har du givetvis aldrig hört.

Nio miljoner.

Vart femte dödsfall.

Och inte uteslutande de äldsta som förlorar några månader där i slutet.

Aaron Bernstein är barnläkare och leder det miljörelaterade folkhälsoarbetet på Harvard:

”När jag tar hand om ett barn som kämpar för att andas för att det andas in förorenad luft är föräldern till barnet kanske väldigt bekymrad över den värld som deras barn kommer att växa upp i och leva sitt liv i när det är 40, 50, 80 år gammalt. Men jag kan försäkra er att de oroar sig mycket mer för att barnet inte kan andas just nu”, säger han till Bloomberg om nya rapporten.

Det ger ett annat perspektiv. En ny klarhet.

I vad som krävs.

I att lösningarna ligger långt bortom vad individen kan åstadkomma på egen hand.

Nio miljoner döda, nio miljoner frågor.

Vad gör företagen sig skyldiga till när man utvinner fossila bränslen, bränner dem, bygger produkter som använder dem, spekulerar i dem, lobbar för dem?

Vad gör politikerna sig skyldiga till när man inte agerar, trots att man senaste året visat att begränsningen är falsk, att pengar finns att investera, hur mycket som helst?

Vad gör vi alla oss skyldiga till om vi låter det här pågå?