En förutsättning för en demokratisk stat, så som vi känner den i Sverige, är att det offentliga är legitimt i medborgarnas ögon. Öppenhet, icke-korruption och förståelse för fattade beslut, även om man inte håller med.

Att regeringen hemlighåller vilka företag som får del av elprisstödet kan tyckas vara en bagatell vid sidan om högtravande ord om demokratins varande. Även om de mörkar vad som sker så får man förutsätta att det finns ett regelverk som fördelar rimligt. För inte kan det väl vara så att de har tagit bort företag i Norrland, de två tredjedelar av landet som inte företräds av en enda minister? Och visst vore det orimligt om det gick mer till de företag som leds av gamla Muf-kompisar till statsråd eller som boostar näringsministern som influencer på instagram?

Så är det inte, naturligtvis inte. Men bara genom att, i strid med praxis och lagrådets rekommendationer, göra avkall på offentlighetsprincipen när pengar ska delas ut äventyras det offentligas legitimitet. Den som är konspirationsteoretiskt lagd får vatten på sin kvarn och börjar undra vilken hund som är begraven.

Att ljuga är inte bara fult. När politiker gör det är det dessutom farligt. Även här är haveriet kring elprisstödet ett bra exempel. När det nu ser ut att kanske komma ett stöd till hushållen i februari säger näringsministern att ”elstödet var på plats innan 1 november”. Det var det inte. Det vet alla som betalade sin elräkning samma månad som julklapparna skulle köpas.

 Jag har full respekt för att det där med elstöd är krångligt. Politik är krångligt. Det har de allra flesta förståelse för. Det hade varit så mycket bättre om ministern istället erkänt att det inte blev som hon lovade. ”Vi gör så gott vi kan, men det blir lite försenat.” Det hade ingett förtroende både för henne och för det demokratiska systemet. Att helt ohämmat ljuga spär på politikerföraktet.

Jag kan ju fnissa åt det, åt vilka klåpare de är som inte klarar av att styra landet. Men faktum kvarstår – deras misslyckande i kombination med lögner undergräver legitimiteten för demokratins företrädare.

När tilliten till det offentliga brister riskeras också den mellanmänskliga tilliten. Tillit håller ihop ett samhälle både i det lilla och i det stora. Det är till exempel därför det är så himla viktigt med trygghet i sitt närområde. När du inte känner dig trygg i dina egna kvarter så börjar du både misstro dina grannar och det offentliga, som inte kan upprätthålla samma trygghet i din del av staden som i andra. Eller som när du tror att det fuskas med a-kassan. Då minskar både viljan ha ett system med sjyst a-kassa för den som behöver och viljan att betala skatt för den och annan gemensam verksamhet.

Att vi har en regering som ger makten åt ett parti vars hela idé är att splittra människor är oroande för tilliten. Att de dessutom ägnar sig åt att mörka och ljuga om sina beslut spär på utvecklingen.  

Alarmistiskt kanske någon tänker. Ja, det är en alarmistisk utveckling. Jag är genuint rädd att frihet och öppenhet blir en parentes i mänsklighetens historia. Det är som sagt inte ett beslut som avskaffar demokratin. Det är många små steg – och promenaden går i allt snabbare takt. För varje steg som tas normaliseras situationen och vi anpassar oss till den nya verkligheten. 

Som den dystopiska framtidsbild Johannes Anyuru målar upp i sin ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. För att kunna vända utvecklingen innan vi står inför fullbordat faktum måste vi dra ut det som sker i tangentens riktning. Se vart samhället är på väg om vi inte byter kurs.