Ledare. Göran Greider.

2014-12-03 06:11

Hellre nyval än en regering utan Miljöpartiet

En regeringskris som mynnar ut i att Miljöpartiet försvinner från taburetterna och enbart lämnar socialdemokratin kvar vore en katastrof. I så fall är nyval ett långt bättre alternativ.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Jag är inte miljöpartist och lär aldrig bli det, även om det en gång i åttiotalets början var bra nära. Då attraherades jag av civilisationskritiken i den gröna rörelsen – men stöttes väl bort av den smått religiösa hallelujaton jag tyckte mig höra från de gröna. Varje radikalt parti som inte förmår placera sig på den råa och mycket verkliga höger-vänsterskalan får ett eteriskt drag.

Idag har partiet gjort den långa marschen från fri miljörörelse, in i riksdagen och till slut in i regeringsfållan och det säger sig självt att partiet längs vägen mist en hel del av sitt systemkritiska arv. När de nu sitter och regerar med Socialdemokraterna viner kritiken internt mot att de slarvat bort sina centrala frågor.

Om det finns egentligen inte så mycket att säga: Väljer man makten så följer med det oundvikligen kompromisser. Sedan ganska länge är det nog också så att Vänsterpartiet egentligen har en mer långtgående politik när det gäller klimat och miljöfrågor – vilket blir ännu tydligare nu när Miljöpartiet sitter i regeringsställning. Jag är av den övertygelsen att grön politik förutsätter ökad jämlikhet; bara så kan den konsumistiska kedjereaktion som de högsta inkomstskikten oavbrutet startar på allvar motverkas. Utjämnande fördelningspolitik minskar statushetsen och är för övrigt också ett av de bästa recepten för att ta udden av den del av rasismen som göds av demoniseringen av de fattiga. (Det där kan läsas som en kritik av Kajsa Ekis Ekmans polemik mot mig i förra veckan när hon skrev om kravallerna i Ferguson. Hon har rätt i att ras är centralt i den konflikten – men för att segregationen ska brytas behövs i slutändan ändå en politik som fördelar om resurserna i det amerikanska samhället från rika till fattiga och då är klassperspektivet centralt. De som enbart talar om ras har inga lösningar i längden.)

Tillbaka till Miljöpartiet. Det som nästan har chockerat mig den senaste tiden är den närmast hatiska attityd som borgerligheten numera uppvisar mot de gröna. Mer och mer har det blivit tydligt att borgerligheten har som sin hetaste önskan att få bort Miljöpartiet ur regeringen. Det är troligen därför som den är beredd att driva budgetfrågan till sin absoluta spets och framkalla en regeringskris och utlösa den storm som skakar ner de omogna gröna frukterna från regeringsträdet och bara lämnar Löfvens kanske lätt övermogna socialdemokrati kvar. En socialdemokratisk minoritetsregering är lättare att komma till tals med, så tycks de borgerliga partierna resonera.

Och här är de plötsligt helt ense med Sverigedemokraterna, som sedan länge betraktar Miljöpartiet som det värsta av alla invandringspositiva partier i riksdagen. SD och de fyra allians­partierna förenas idag i sin avsky mot Miljöpartiet.

Varför denna avsky? Det är helt enkelt så att det hos detta parti fortfarande finns starka spår av en långtgående civilisationskritik som riktar sin udd mot den eviga tillväxtens ekonomiska politik. Allt som är det minsta kritiskt mot den ekonomiska tillväxttanken, eller mot den doktrinära arbetslinjen, framstår i borgerlighetens värld som främmande, konstigt och direkt samhällsfarligt. När en socialdemokratisk minister kom dragande med Miljöpartiet till riksdagens pensionsgrupp tågade de borgerliga företrädarna ut ur salen. Kättare får icke släppas in i de heliga rummen! Och när den miljöpartistiska kulturministern Alice Bah Kuncke i en artikel för en tid sedan råkade skriva att kulturen ska gynna ett ekologiskt hållbart samhälle – ja, då tågade stora delar av kultureliten på de stora tidningarna ut. Själv anser jag ju att kulturkonsumtion – hur mycket jag än hatar det ordet – är en långt bättre form av konsumtion än den som äger rum när julhandeln exploderar. Kultur ökar inte vårt ekologiska fotavtryck. Folk som sitter stilla i en teatersalong eller kedjar fast sig vid en intressant bok ställer inte till så mycket skada i biosfären.

Statsvetare brukar hävda att en majoritet av Miljöpartiets väljare identifierar sig som vänster på den politiska skalan. Jag tror på det. Jag tror att den förnyelse som svensk, europeisk eller politiken i världsskala behöver är den där störande faktorn som de gröna står för.

För min del är det därför helt klart: En regeringskris som mynnar ut i att Miljöpartiet försvinner från taburetterna och enbart lämnar socialdemokratin kvar vore en katastrof. I så fall är nyval ett långt bättre alternativ. Jag litar inte på en socialdemokratisk minoritetsregering. En sådan vore sannolikt beredd att gå över de flesta av sina likviderade principer för att hitta överenskommelser med borgerligheten. Vi skulle få se ett politiskt universum som definitivt sluter sig mot alla gröna och systemkritiska frågor.

Hellre ett rejält nyval än en S-minoritetsregering som befäster en mittenpolitik som kommer att göra allt fler av de människor som skulle behöva politiken likgiltiga eller föraktfulla inför all politik. De grönas gospel och de rödas blues är min musik.