Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2014-10-31 07:33

Härskarteknik för nybörjare

Kvinnor lyfts upp till en viss nivå, sedan rivs de ner i sadistiska ritualer.

Hur kommer det sig att Sverige, ett av världens mest jämställda länder, aldrig haft en kvinnlig statsminister?

Argentina har det, Brasilien har det, Chile har det. Indonesien, Nicaragua, Indien, Kanada har haft det. Men inte vi.

Det är en slump, kan man ju säga, det har bara blivit så, kandidaterna har inte varit tillräckligt bra, de har haft otur, deras partier har inte vunnit valet... och så vidare. Eller så kan man säga: Det är för att kvinnliga politiker ständigt förminskas, titta på vad som hände kulturminister Alice Bah Kuhnke!

Ja, något är det. Men det är inte förminskning. Sånt är relativt ovanligt i den svenska offentligheten och skulle någon skriva ett inlägg på DN Debatt med rubriken ”Lilla Alice” skulle det bli folkstorm, till och med från icke-feminister. Sånt är liksom härskartekniker för nybörjare.

Att fråga en kulturminister om kulturpolitik, det tycker jag heller inte är förminskning. Det är något annat som händer kvinnor här, något som vi inte satt ord på än. De lyfts upp till en viss nivå, de förstoras, de görs till monster, karikatyrer, sedan rivs de ner i sadistiska ritualer. Minns bara vad som hänt Tiina Rosenberg, Eva Lundgren, Ebba Witt Brattström, Liza Marklund, Mona Sahlin, Ireen von Wachenfeldt, Anna Wahlgren – blir en kvinna erkänd inom sitt område ska någon komma och ta ner henne. Alla kvinnor kommer till en punkt då de gör något oförlåtligt, sedan kastas de ut, som Eva från paradiset om och om igen.

Låt mig dra en jämförelse. Nyligen kom min bok ut i Grekland. Jag har gjort runt tio intervjuer, det har varit artiklar och recensioner om den. Frågorna tidningarna ställer är så här: ”Vilken politiker tyckte du var bäst klädd?” eller ”Hur är det att vara kvinna och författare?” Hälften av tidningarna nämner detta med att jag är blond (tydligen väldigt viktigt att säga – kan inte folk själva se det på bilderna?)

En journalist frågar mig: ”Läste du några böcker om landet, om ekonomi och sånt?”

Jag: ”Ja, det är klart jag gjorde. Jag läste allt som fanns.”

Hon: ”Men... hur fick du tag i böckerna?”

Jag: ”Ja... jag köpte dem på nätet eller lånade dem från bibliotek, hur menar du?”

Hon: ”Waow! Vad imponerande! Det måste ha tagit jättelång tid!”

En annan: ”Det verkar som om du har en politisk ideologi?”

Jag: ”Jag är nån typ av socialist kan man väl säga.”

Han: ”Men tror du inte att du har blivit lite manipulerad av folk du har träffat här? Vissa anarkister här kanske utnyttjar dig för sina syften?”

Vänsterpressen skriver naturligtvis inte så här, de är mer seriösa, utan det är högerpressen, som naturligtvis har en anledning att avfärda boken, och skvallertidningar.

Deras recensioner har rubriker som ”Lilla Ekis” och börjar ofta så här: ”Jag läste den här boken för att jag såg ett foto på författaren i kort kjol. Det kanske verkar sexistiskt, men om det kan få en att läsa en bok så är det väl bra?”

Jag till en kompis: ”Hur kan han skriva så här? Han ska vara en riktig recensent?”

Kompisen: ”Ja, men ha inte kort kjol då, det fattar du att då skriver de sådär.”

Jag: ”Men han skriver ju att annars hade han inte läst boken? Vad ska jag göra egentligen?”

Annan rubrik: ”Blondinen som tog sig in i parlamentet – nu kommer boken!” Detta i riktiga tidningar alltså, dagstidningar som säljs i kiosk, inte bloggar.

Nu kanske ni tror att jag är urförbannad över detta. De skulle knappast fråga en man som skrev en bok om ekonomi såna här saker, så jag borde känna mig fruktansvärt orättvist behandlad? Nej, konstigt nog inte alls. Inte när man tillbringat åratal med att bli kallad stalinist, radikalfeminist, sverigefientlig, transfob, terf, bli anklagad för att vilja ha proletariatets diktatur, manshatare, sexualfientlig, moralist och massa andra saker jag inte minns nu.

Det här händer mig varje dag. Händer det män? Jag vet inte. Varje dag när jag öppnar mejlen tänker jag att nu kommer någon att kasta skit på mig. Varje gång jag ska hålla en föreläsning tänker jag: kommer de behöva stänga ner eventet för att folk skriver hatiska kommentarer? Om jag så skriver en artikel om koldioxidutsläpp, gräsrökning eller gud vet vilket ämne, kommer jag ha tio mejl av typen ”när vi tar över kommer vi göra processen kort med såna rasförrädare som dig” och kommentarer typ ”hon hyllar Stalin” eller ”den som någonsin länkar till en text av henne igen får rött kort, transpersoner känner sig inte trygga när hon är i samma rum.”

I jämförelse känns förminskning som en oerhörd lättnad.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter