Ledare. Göran Greider.

2020-12-16 03:00
Bild: Shutterstock / Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Här är 7 böcker för ilska och drömmar

En lista för den som vill fördjupa sin ilska över det bestående och drömma om något annat.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Redan i Bibelns Predikaren varnas det: ”Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet.” Och, på boktipsen inför julen finns heller ingen ände. Men det är inte litteratur som i första hand ”läsupplevelser”, det vill säga konsumtion, som är det viktiga – utan litteratur som fördjupare eller omskakare av världsbilder och synsätt.

Så här är sju boktips ur årets bokflod för den som vill fördjupa sin ilska över det bestående och drömma om något annat.

1. Rasmus Landströms ”Arbetarlitteraturens återkomst” borde redan ha skakat om varenda kulturskribent i det här landet. Att det inte skett vittnar om hur förstockat det litterära systemet faktiskt är. Men i sin exposé över den tidiga arbetarlitteraturen fram till dagens vrids hela scenen om av Landström: En annan litteratur blir synlig. Landström svarar på frågan om varför han själv alltid fascinerats av den breda arbetarlitteraturen: ”Genom att gå ner på djupet avslöjar den vad som sker på samhällets kommandohöjder.”

2. Den franska författaren Annie Ernaux två romaner om sin far och sin mor utkom för årtionden sedan, men gavs på svenska samlat ut i år. Ernaux äntrade för länge sen den franska kultureliten, men klassarvet gnagde i henne. Nästan medvetet knaggligt och sakligt, för att det inte ska bli bara ”litteratur” av det, berättar hon om sin uppväxt i arbetarklassen i Normandie. Om sin mor kan hon säga: ”Nu förefaller det mig som om jag skriver om min mor för att, i min tur, föda henne till världen.” Den unge författaren Edouard Lois, som senast skrev ”Vem mördade min far?” skriver i rakt nedstigande led från Ernaux men skildrar en fransk arbetarklass som är mycket trasigare. När jag la ifrån mig hennes bok hade den en sådan tyngd att den borgerliga hegemonin för ett ögonblick tycktes vägas upp.

3. Filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” har blivit en internationell bestseller, trots att den pläderar för en långtgående socialistisk vision – egentligen är den kommunistisk – där människan griper makten över sin egen tid och tar den från kapitalägarna. Den sekulära tro han bekänner sig till, där inget efter döden väntar, driver fram en aktivistisk hållning till detta liv. Hägglund skriver som om den liberala tankeburen inte existerar. Sätt den i händerna på världens 18-åringar!

4. I sin avhandling ”Kampen om välfärdsarbetets värde” djupintervjuar forskaren Kristin Linderoth 13 kommunalare som deltog i strejken 2003 – en av de största arbetskonflikterna i modern svensk historia. Hon konstaterar att forskningen, tyvärr även den feministiska, mer eller mindre struntat i de kvinnliga välfärdsarbetarnas kamp. Men vad de strejkande gjorde var att utmana idén om vad en strejk bör vara: De aktiva nöjde sig inte med att det skulle handla om kronor och ören; här stod både de egna villkoren, brukarnas villkor och samhällets hela prioriteringsordning på spel. Kommunals halva miljon medlemmar utgör idag kanske den viktigaste nyckeln till ett mer rättvist samhälle. Linderoths avhandling visar att strejker, egentligen oavsett hur de utfaller, höjer livskänslan.

5. Hur kunde Sverige under loppet av några årtionden gå från det mest ojämlika och odemokratiska landet i Västeuropa – till det mest jämlika? Ekonomhistorikern Erik Bengtssons bok ”Världens jämlikaste land?” säger oss att Sverige inte ”fick” någon demokrati – den skapades av tusen och åter tusen människor som själva organiserade sig i olika folkrörelser och på rekordtid välte de gamla eliterna. Historien han berättar har en hjälte: Folket. Och det är inte något snällt och undergivet folk: Svenskarna var en gång revolutionära och vi kan bli det igen.

6. I våras dog den danske poeten Yahya Hassan. Den mest begåvade och bråkigaste poeten i modern tid hann bara skriva två böcker. Den sista utkom på svenska i våras. Han slogs förtvivlat mot alla försök att definiera honom, vare sig de kom från en identitetspolitisk vänster som ville göra honom snällare eller från samhällshierarkin själv. I dikten ”Skruvstäd” beskrev han hur han satt fast i en dubbel maktstruktur: ”JAG HÅLLER PÅ ATT BLI KROSSAD / MELLAN TVÅ MAKTSTRUKTURER / EN SOM VERKAR UPPIFRÅN OCH NER / OCH EN SOM VERKAR NERIFRÅN OCH UPP / JAG STRETAR EMOT MED ARMAR OCH BEN.” Hans två böcker rymmer det förtvivlade ursinnets essens.

7. Hur ska ett socialistiskt samhälle någonsin kunna skapas om det är så att människan själv bär på tunga aggressiva impulser och har ett aldrig sinande behov av auktoriteter? Kort sagt, hur ska mer eller mindre onda människor kunna skapa ett gott samhälle? Konservatismen utgår från denna pessimistiska syn på människan, men det kan vänstern aldrig göra – då måste vi ge upp våra drömmar om ett annat samhälle. Historikern Rutger Bregman gör i sin bok ”I grunden god” upp med olika föreställningar om vår inneboende aggressivitet. När ett gäng grabbar i verkligheten hamnar på en öde ö sliter de inte alls varann i stycken som i ”Flugornas herre”. De samarbetar. Vi har samarbetet i oss. Det är det som definierar vår art. Och gör ett bättre samhälle möjligt. Bregman skriver i den allt bredare fåra av böcker – från Kropotkin till Lasse Berg eller primatologen Frans de Waal - som befriar vår art från den konservativa pessimismens burar.