Andreas Gustavsson: Han har tröttnat på jämställdhet – nu hyr han sina ”flickvänner”

Imorgon har den underbare ärketönten Louis Theroux premiär för sin nya dokumentärserie på Netflix, den här gången rör han sig i manosfären, det vill säga platsen dit den krisande manligheten går för att operera sönder sig, hjärntvättas av influencers typ Andrew Tate, utöva kvinnohatande terrorism eller bara gråta ut mot varandras sluttande axlar, tyngda av att feminismen gått för långt. 

Jag har väntat som på nålar. 

Theroux kan dyrka upp vilket lås som helst, alla öppnar sig för hans unika sammansättning av precist skjutjärn och en aningslös Kaspar Hauser, han är liksom nykläckt inför den moderna tillvarons mest defekta yttringar.

Jag förväntar mig storartad journalistik.

Som inte slarvar bort seriöst brännande frågor.

Varför havererar så många män?

Varför blir konsekvenserna så infernaliska?

Det är just därför jag själv ägnat mig åt att granska den så kallade incel-rörelsens svenska tentakler, i ett antal reportage där män berättar om djupaste själslig misär, men tyvärr alldeles för sällan hittar tillbaka till den verkliga världen, den där kvinnor inte kan tvingas till underkastelse, den där män har ett eget ansvar för sitt liv, den där de måste uppdatera sig till att förstå att även kvinnor har agens.

Jag har som ett slags Theroux-uppladdning tittat på den senaste dokumentären från Youtube-fenomenet Ben Zand, som gång på gång återvänder till en manlighet som gått vilse, men som sedan tar in på värsta tänkbara väg för att hitta hem igen.

Nej, han är inte riktigt en Theroux. Klicken ska in, med ett rätt jobbigt och flåsigt tempo. Men han får verkligen tag på män som vill faktiskt vill ge en inblick. Och han orkar lirka fram det allra mörkaste.  Det handlar om att hyra sig en flickvän (inte sällan från avsevärt fattigare länder). Alltså om att justera maktbalansen till egen fördel genom att rakt av betala för att simulera en riktig relation. 

En växande verksamhet, organiserad genom ett antal forum.

Ja, det är 30 minuter vidrigheter.

Prostitution med extra allt.

Männens perspektiv.

Männens egna ord om utnyttjande.

Männens drömmar om att köpa sig ett skal som saknar vilja och behov.

Männens emotionella avgrund. 

Ensamhet.

Revanschism.

Kontroll över intimitet och kärlek genom att förvandla hela det komplexa samspelet till en transaktion, eftersom de anser att det är enda lösningen i den ”moderna världen”.

Jag känner igen många argument från mina intervjuer med incels.

Inte minst detta:

Om vi inte får göra detta, om vi berövas även denna möjlighet, om ni pressar in oss i ett hörn, då kan ni räkna med att vår upplevelse av utanförskap kommer att destilleras till livsfarligt hat mot kvinnor och samhället.

– Han var säkert psyksjuk, men du blir det av att leva ett nedbrytande liv. Det är som om alla skrattar åt dig. Först nu fattar jag att jag gick på världens trolleritrick. Jag tänker inte moralisera. Det är inte bra att köra över någon, men jag vet inte vad han hade blivit utsatt för av kvinnor. Jag dömer honom inte, sa Paul i Upplands Väsby till mig när vi talade om kanadensiske Alek Minassian som utförde en fordonsattack i centrala Toronto där han dödade tio personer – främst kvinnor – och motiverade med: ”Incel-upproret har redan börjat.”

Det är ju ett medialt tacksamt ämne.

Sensationellt.

Lätt att exploatera. 

Zand går stundtals i den fällan. Det har jag garanterat gjort själv också. Det finns braskande rubriker att hämta från det enkelspåriga, från det vansinniga hatet. 

Något som förtjänar att bevakas med allvar, inte utifrån premissen att männen är sorgliga freaks som tycker så synd om sig själva att allting annat bleknar.

Men någonstans här finns ju uppenbart något som samtidigt måste hanteras. Något som är tilltagande. Något som förtjänar att bevakas med allvar, inte utifrån premissen att männen är sorgliga freaks som tycker så synd om sig själva att allting annat bleknar.

Alla manliga incels är – som Zands primära källa, sviniga ”T” som lagt en halv miljoner på att beställa lydiga kvinnor som låter honom leva ut sina fantasier om vad en partner ska ge honom – inte uppslukade av idén att kvinnor korrumperats av jämställdhet och därför vägrar dem bekräftelse.

Jag fick mejl från en man, Joakim, som tidigare befann sig i en situation som starkt påminner om incel-tillvaron. Men han lyckades komma vidare, idag är han gift och har barn.

– Jag kände igen mig i din artikel, skrev han. 

– Jag var bitter men riktade det mot mig själv och inte mot kvinnorna. Men framför allt var jag väldigt ensam, speciellt när vänner och bekanta började bilda familj. Jag kände mig allmänt konstig och hade dåligt självförtroende som gjorde att jag aldrig vågade ta första steget med kvinnor.

Hur hade ditt liv sett ut om du inte träffat din fru?

– Jag vet faktiskt inte. Hon och jag blev goda vänner först, jag var svag för henne, till sist gjorde jag en framstöt. Det var nu eller aldrig. Det är mitt livs viktigaste beslut. Och det modigaste.

Hur tror du att incel-männen ska komma loss ur sin ekokammare? Kanske till och med ur sin ensamhet?

– Jag tycker att det är fel att se det här som uteslutande ett privat problem. I ett gott samhälle hjälper vi dem som mår dåligt.

Manosfären är en av samtidens smärtpunkter.

Då behövs perspektiv. Analys. Nyanser.

Och, tror jag, ett kollektivt ansvarstagande.