Catharina Thörn: Hållbarhet är en begränsning – inte ett mål

Det finns en jargong som helt tagit över samtalen om stadens utveckling. Hållbarhetsjargonen. Alla nya stadsutvecklingsprojekt som initieras – allt ifrån Karlatornet med dess lyxbostäder och rivningen av industriområdet vid Kvillebäcken till uppgraderingen av innerstadens shoppingstråk – stämplas med etiketten hållbarhet. Ordet tycks så urvattnat att få verkar veta vad det egentligen betyder samtidigt som det finns en enighet om att hållbarhet ska uppnås. Hållbarhetsjargongen omges av ett helt paket av luftiga ord; test-arenor, showrooms, världsklass, verklighetslabb och så vidare som inordnar den kommunala verksamheten i ett ständigt flöde av nya utvecklingsprojekt i samverkan med näringsliv och akademi.

Det var på 1970-talet som kritiken från miljö-rörelsen började höras allt starkare. Kritiken var då riktad mot kapitalismens expansiva logik som gör att vi i väst levt långt över våra tillgångar. Och att vi, för att upprätthålla en hög ekonomisk tillväxt, måste konsumera allt mer för varje år. Men det var under 1980-talet som själva begreppet hållbarhet fick internationellt genomslag. Inte minst i samband med publikationen av Brundtlandskommissionens rapport Vår gemensamma framtid år 1987. 1980-talet var Thatchers och Reagans era och miljörörelsen skarpa kritik mot kapitalismen hade nu skrivits om till en kompromiss mellan ekonomisk tillväxt och behov av att skydda miljön.