Andreas Gustavsson: Gulan Avcis anekdot är obegripligt hånfull

Liberaler – som i företrädare för Liberalerna, det måste påpekas – står på kö för att dela med sig av hur de upplever propalestinska demonstrationer. Tidigare har ledarsidan kommenterat att Fredrik Malm anser att sådana – ”islamistiska och kommunistiska”, ”skriker”, ”tutar”, ”vrålar i falsett”, ”hatiska”, ”aggressiva”, ”våldsbejakande” – förstört hans älskade Odenplan i Stockholm. Han ogillar inte bara deras politik, utan på ett fundamentalt sätt deras metod:

”Vilka invånare de vill vinna är oklart. Området är inte Khan Younis så att säga.”

Nu är det Gulan Avci som ventilerar.

Hon promenerar förbi en demonstration på Sveavägen.

”Stämningen var hård, ganska aggressiv och inte alls inbjudande.” 

Statsministern kritiseras, noterar hon.

Men bara dagen därpå får hon känna in något helt annat. Hon går i ett fackeltåg för att uppmärksamma Ukrainas självständighetsdag. 

”Där möttes vi av leenden, applåder och tummen upp från människor längs vägen, och de ukrainska flaggorna vajade stolt i luften.” 

Hon kallar det anständighet. 

Vissa har, andra har inte.

”För mig blev det tydligt att det är skillnad på demonstration och demonstration, och hur man väljer att vinna sympati för sin sak.”

Jag tror att Avci ska börja med att ställa sig själv ett par frågor:

Exakt vad kan aktivisterna göra för att vinna hennes sympati?

Förstår hon inte att det politiska etablissemangets hållning bidrar till att forma protesterna?

Delar hon ens deras ”sorg och förskräckelse över situationen i Gaza” som hon skriver att ”man kan självklart känna”?

Förstår hon inte att det politiska etablissemangets hållning bidrar till att forma protesterna, vart ilskan riktas, hur slagorden formuleras?

Det finns ett totalt stöd för Ukrainas sak i riksdagen. Det är naturligtvis helt korrekt. Ryssland begår grova brott mot folkrätten. Ryssland sysslar med imperiebygge på bekostnad av en suverän nation vars öde tveklöst faller under även svenskt ansvar. 

Det dröjde bara veckor efter den fullskaliga invasionen i februari 2022 innan alla tvivel skingrats. 

Men i fallet med Gaza är det diametralt annorlunda. Först totalt stöd för Israel efter Hamas terrordåd 7 oktober 2023. Även det helt korrekt. Motsatsen vore horribel. Sedan inledde Israel sitt vedergällningskrig. Mycket snart stod det klart att civila förluster blev omfattande, att förstörelsen var bortom det rimliga. 22 månader har passerat. Svält. Patienter som brinner i sina sängar. Retorik som drömmer om fördrivning och utplåning. Journalister som dödas systematiskt. Det utlösande – Hamas som måste bekämpas, gisslan som måste återbördas – har korrumperats till en kampanj som mer handlar om Benjamin Netanyahus maktanspråk och eftergifter till den israeliska regeringens högerextrema inslag.

Det finns en anledning till att Dagens ETC nu även på nyhetsplats benämner detta som ett folkmord.

Verkligheten kräver en uppdatering av både språk och analys.

Ska de applådera? Ska de smila upp sig?

Men länge – vecka efter vecka, månad efter månad – har Sveriges regering stumt hållit fast vid linjen att Israel har rätt att försvara sig, oavsett hur det utförs, trots allt som framkommit, trots att experter och organisationer och andra länders regeringar tydligt markerat att Israel förbrukat denna rätt, och all solidaritet som visats nationen.

Först nu har den regering som Avci är en del av svängt (i alla fall i delar, både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna markerar mot det skärpta tonläget mot Israel, förenade som de är av en övertygelse om att Israels front är mot samma typ av islamism som de tror infiltrerat även Sverige).

Hur förväntas aktivister låta när politiker aktivt valt att ignorera tiotusentals döda, valt att vifta bort desperat vädjan om att se och agera?

Ska de applådera? 

Ska de smila upp sig mot samma politiker?

Avcis anekdot är så avstängd, så distanserad – så obegripligt hånfull.