De flesta skulle nog säga att Sverige är ett sekulärt land. Det är en sanning med modifikation, religionen har bara bytt överhuvud. De sju dödssyndernas högmod, girighet och frosseri vann: Konsumtion, evig tillväxt och individualism blev den nya religionens budord. Vi fick monetär rikedom, i utbyte mot en diffus känsla av tomhet, fragmentarisering, förlust av mening och sammanhang. Innan den moderna vetenskapen gjorde entré var religionen människans sätt att besvara livets existentiella gåtor. Nu är klimatkris och artutrotning – sedan länge förutspådd av sagda vetenskap – ett reellt existentiellt hot mot den mänskliga civilisationen. Vilka själsliga verktyg finns idag att tillgå för att förstå samtiden? Vi famlar efter nya sätt att få svar på om världen är ond.
Föreställ dig den mäktiga känslan av att befinna sig på ett fjäll med milsvida utsikt. Eller den förtröstan som infinner sig intill skogstjärnen, lyssnandes till ugglans dova hoanden. Naturvistelser är så nära andlighet en förment sekulariserad person som jag själv kan komma. Fjället blir ett naturligt tempel, en kyrka, moské eller synagoga för oss som inte lockas av trossamfund (eller köpcenter).
Det finns delar ur religion som kommer väl till pass i miljökampen. Insikten om alltings bräcklighet. Om människans litenhet – och storhet – i förhållande till alltet. Omsorg, kärlek, förvaltarskap. Se bara på Påven. Han har, lite otippat, blivit en miljöförkämpe av rang med uttalanden om att göra storskalig miljöförstöring till ett folkrättsbrott och inkludera ”ekologisk synd” i den katolska kyrkans katekes.
Samtidigt bär världsreligionerna ansvar för det storhetsvansinne som försatt mänskligheten i kris från första början. Kristendomen och judendomen gjorde människan till Guds avbild, en högre stående varelse än jordens övriga livsbetingelser. Gudskomplexet gav oss oförtjänt självförtroende att hugga skogarna, bryta bergen, dämma upp älvarna och stänga in djuren i matfabriker. Religionen har på många sätt kapat banden mellan människa och jord, mellan natur och kultur. Religion 1.0 förgjorde oss – kan religion 2.0 bli en räddning på klimatkrisen?
För att få till den omfattande omställning som art- och klimatkris kräver måste vi på djupet analysera vilket samhälle vi vill ha, vilka värdegrunder vi vill ha gentemot medmänniskor och den jord som föder oss, vilken etik och moral som ska råda. Det är frågor som troende är väl bekanta med. Men i Sverige förblir den idépolitiska debatten om miljö, klimat och existentiella villkor sorgligt grund.
Det är en missad möjlighet för partierna, inte minst för Kristdemokraterna. Kristdemokratin har historiskt haft en omsorgsfull syn på naturvårdspolitik. Nu är KD bara en blek moderatkopia som slängt den kristliga omsorgen överbord till förmån för tuffare tag och obefintlig miljöpolitik. Ebba Busch verkar rätt obrydd om att Guds skapelse skändas, om man säger så. Kanske är det en delförklaring till varför frikyrkomedlemmar inte längre vill rösta på partiet – sedan förrförra valet har KD tappat 26 procentenheter i opinionsmätningar hos Equemeniakyrkan, en av partiets tidigare nyckelgrupper.
Den religiösa miljöetiken aktualiseras också genom debatten om Svenska kyrkans starkt kritiserade skogsbruk. I fjolårets kyrkoval drev flera av nomineringsgrupperna förslag om förbud eller begränsning av kalhuggning, med motiveringen att den naturkrossande metoden strider mot kyrkans värdegrund.
Vetenskapen har larmat i åratal om art- och klimatkris. Ändå händer det försvinnande lite. För att omsätta vetenskapens insikter i handling krävs nya språk och nya förhållningssätt till livsbetingelserna på jorden. Kanske kan religion och andlighet lära oss något om det. •
