Andreas Gustavsson: Gåshud när Gandalf får nog av rasister – och plockar fram Shakespeare

Ian McKellen är inbjuden till Stephen Colberts liberala tv-bastion. Gandalf! Skådespelaren är 86 år. Samtalet puttrar på. Men sedan tänds en gnista. McKellen har alltid varit den sortens konstnär som engagerar sig i samhället. Och nu har han sett hur Vita huset pumpar ut rasism, och maskerade agenter som terroriserar hela städer.

Han har förberett sig. Han har sett till att damma av sin monolog från pjäsen ”Sir Thomas More”, som anses vara skriven av William Shakespeare tillsammans med andra författare. Den utspelar sig i London i början av 1500-talet, under en tid av social oro, då befolkningen klagade över invandrare genom upplopp. Shakespeare föreställer sig, drygt 80 år senare, hur More – en verklig historisk person, så småningom lordkansler i England – mötte massorna. Inte bara med ett hot om kungens makt, utan med en vädjan till deras mänsklighet, till deras förmåga att se sig själv i andra och andra i sig själv.

Det här måste ses.

21 minuter in börjar McKellen.

Seklerna sveps undan, ett budskap för vår egen tid.

Vad skulle du göra om hatet vänder sig mot dig?

Vad hoppas du på, barbari eller mänsklighet?

Vart skulle du själv ta vägen?

Eller om du vill läsa:

Imagine that you see the wretched strangers,

Their babies at their backs and their poor luggage,

Plodding to the ports and coasts for transportation,

And that you sit as kings in your desires,

Authority quite silent by your brawl,

And you in ruff of your opinions clothed;

What had you got? I’ll tell you: you had taught

How insolence and strong hand should prevail,

How order should be quelled; and by this pattern

Not one of you should live an agèd man,

For other ruffians, as their fancies wrought,

With self same hand, self reasons, and self right,

Would shark on you, and men like ravenous fishes

Would feed on one another.

…

Say now the king,

As he is clement if th’offender mourn,

Should so much come too short of your great trespass

As but to banish you, whither would you go?

What country, by the nature of your error,

Should give you harbor? Go you to France or Flanders,

To any German province, to Spain or Portugal,

Nay, anywhere that not adheres to England,

Why, you must needs be strangers: would you be pleased

To find a nation of such barbarous temper,

That, breaking out in hideous violence,

Would not afford you an abode on earth,

Whet their detested knives against your throats,

Spurn you like dogs, and like as if that God

Owed not nor made not you, nor that the elements

Were not all appropriate to your comforts,

But chartered unto them, what would you think

To be thus used? This is the strangers’ case;

And this your mountainish inhumanity.