Andreas Gustavsson: Högerns nya favorit tycker att du tar livet av dig — med empati

Varför är befolkningen i Minneapolis så uppstudsig mot Vita husets utkommenderade stormtrupper? Kanske för att de maskerade agenterna griper, trakasserar och skjuter deras grannar? Nej, absolut inte, hävdar Christopher F Rufo, en konservativ debattör vars produktion om att skolor groomar barn med hbtq-kunskap och om att mångfaldsperspektiv har korrumperat den akademiska världen, har en miljonpublik, inklusive hos ledarskiktet i Donald Trumps administration. 

Rufo har en helt annan teori. Han skriver på Substack om att stadens förbannelse är invandring – från Skandinavien. 

Det handlar om ”transplanterade kulturer” som bidrar med ”militanta, socialistiska, progressiva och aktivistiska” element. Rufo slår givetvis en tankevurpa. Han projicerar sin egen förvanskade bild av dagens Sverige på runt en halv miljon ättlingar till de svenskar som för drygt 100 år sedan korsade Atlanten för att söka något värdigare än svält och armod. 

Rufo hävdar också att skandinaver har ytterligare en avgörande egenskap. Vi är, menar han, ”överempatiska”.

Det där är den nya högerns modeord.

Empati.

Som ett slags exponerad akilleshäl.

I höstas skrev Elon Musk på sin plattform X:

”Suicidal empati dödar västerländsk civilisation. Det är bra att ha empati, men vi kan inte tillåta att vår empati utnyttjas till utrotningens gräns.”

Det här formulerade han som en kommentar till att ett tokrasistiskt konto hävdar att Zaida Catalán – ”Svensk politiker som kämpade för jämlikhet och öppna gränser blev halshuggen i Kongo” – nog faktiskt hade sig själv att skylla.

Nu har varken Musk eller Rufo själva resonerat sig fram till den här problemformuleringen. De är starkt influerade av Gad Saad. 

Vad är det med nyhögerns tendens att knyta an till kanadensiska professorer som presenterar grandiosa teorier långt bortom deras forskningsfält? Jordan B Peterson fick pinsamt lojala apostlar också i Sverige, men inte ens Ivar Arpi står väl ut med en ändlös ökenvandring genom benzodimmor och förvirrade utspel. 

Så dags för nästa profet. 

En perfekt arvtagare, även denna gång med hypersamtida självhjälpsaura.

Saad har lagt grunden på Youtube och med strategiskt podcast-näverkande (som att intervjua Musk). Hans förra bok ”Parasitic mind” är olidligt substanslös men fungerade utmärkt för att suga upp Peterson-fansen. 

Saad kommer att explodera, sanna mina ord. 

Han släpper i sommar boken ”Suicidal empathy – dying to be kind”, som tyvärr kommer att tvinga oss alla hantera att även svenska opinionsbildare tror sig ha ställts inför den brinnande busken.

Bokens pitch är en brölig änglatrumpet som lär samla just de där debattörerna som brukar tjata om att en woke, godhetssignalerande och normupplöst vänster – i all sin smetiga empati – har arrangerat ett folkutbyte som, för att citera Musk, just dödar västerländsk civilisation:

”Vad händer när ett samhälle upphöjer offerrollen till en dygd och bestämmer sig för att straff är grymt? Man får sjukdomen som Gad Saad kallar självmordsrelaterad empati. Och västvärlden kan vara obotligt infekterad. I sin nya bok släpper Saad lös en skarp kritik av den maladaptivt irrationella altruism som har gripit tag i vår kultur. Denna mentala parasit kapade empatimodulen hos vår progressiva elit, vilket ledde till en katastrofal felkalibrering av moraliska prioriteringar. Resultaten finns överallt: från att dalta med våldsbrottslingar till att skydda våldtäktsmän till att stämpla självförsvar som toxiskt beteende. Vi bevittnar en civilisation i snabb nedgång. Vansinnig politik införs eftersom vi prioriterar känslorna hos till synes marginaliserade grupper framför sanningen, brottslingar framför offer, husockupanter framför husägare. Detta är inte humant, det är en aktiv nedmontering av de pelare som håller oss säkra och fria. Denna empatikris skapar ett fruktansvärt system av omvänd moral där de starka och framgångsrika demoniseras och de destruktiva hyllas. Se bara på de vansinniga inversioner vi tolererar dagligen. Vi föredrar illegala migranter framför våra egna lagliga medborgare och veteraner, tillåter drogmissbrukare att hota barns säkerhet i parker och upphöjer transpersoner som ’kvinnor’ framför biologiska kvinnor inom sport och trygga miljöer. Sunt förnuft dör i en flod av missriktad medkänsla. Självmordsbenägen empati är din väckarklocka. Sluta ignorera dina överlevnadsinstinkter i den politiska korrekthetens namn. Detta är inte bara en missriktad politik; det är det ultimata uttrycket för en kultur som aktivt väljer sin egen undergång.”


Pust.

Andas, Saad, andas.

Men ja, om några månader landar 300 sidor av detta.

Dan Korn på Bulletin har redan varit där och sniffat, men den som tar på sig uppdraget att verkligen börja sprida ordet är Henrik Jönsson, chefsideolog på den oklart finansierade valrörelseprojektet 100 procent. 

Han intervjuade nyligen Saad, som håller låda om att Sverige är världens mest självmordsbenägna nation, fullkomligt söndertrasad av missriktad empati. 

– Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta! utropar Jönsson, men myser sig sedan genom sina helt okritiska frågor, påtagligt exalterad av att någon erbjuder ännu lite mer av viralt lämpad polarisering, med lite utläggningar om Aristoteles som ger utfallen mot muslimer, vänsterliberala lärare, Gaza-aktivister och Greta Thunberg (”hon är dummare än mina sockor”) en någorlunda intellektuell prägel.

Saad säger att han kan erbjuda svenskar ett vaccin mot vår empatiska hjärnmask. Det är, naturligtvis, hans kommande bok. 

Vi har en debatt framför oss.

Striden om att definiera vad som är rimlig empati och vem som ska omfattas av den.