Johan Jenny Ehrenberg: När jag ser listan på Sveriges rikaste får jag av en känsla av déjà vu

Ynka 46 svenska miljardärer äger mer än 8 miljoner vanliga svenskar.  Detta enligt Oxfam. Sverige är därmed ett av världens minst jämlika länder när det gäller förmögenhet.

Detta är en historisk förändring. Aldrig har Sverige varit så brutalt ojämlikt. Vi har faktiskt dubbelt så många miljardärer som USA, räknat per miljon invånare.

De stora förmögenheterna hos några få supermiljardärer i techbranschen kan förvilla. Men ser man till hela den svenska ekonomins förmögenhetsfördelning är det bara ett fåtal länder, som Schweiz, som är värre.

Detta är mycket svårt att försvara, även för den mest enögda borgare.

I Dagens Industri försökte man lösa problemet genom att presentera landets största skattebetalare. De 50 rikaste betalade tillsammans 12,5 miljarder kronor i skatt, vilket vid första anblick kan låta som mycket.

Problemet är bara att affärstidningen glömde att berätta om dessa privatpersoners inkomster samma år. Med de skatteregler vi har innebär det att de, för att kunna betala in 12,5 miljarder, måste ha haft inkomster på minst det dubbla. Inkomster som togs ut i form av löner och kapital.

De rika miljardärerna betalar därmed mindre i skatt, räknat på det som återstår efter nödvändiga levnadsomkostnader, jämfört med en vanlig jobbare på de företag som skapar förmögenheterna åt de rika. För den ensamstående som tjänar minst ligger skatten, efter att hyra, mat och andra nödvändiga utgifter har betalats, på hela 87 procent. En normal höginkomsttagarfamilj betalar omkring 60 procent på det man har kvar efter att det nödvändiga är betalt.

Jo, jag vet att jag berättade detta för två veckor sedan i ledaren ”Sänk skatten”, men det tål att upprepas.

Dagens Industris försök att hylla de rikas generositet vad gäller skattebetalning är så absurt att det måste påpekas. Rubriken ”Ljuv musik för statskassan”, avsedd som en hyllning till de rikas bidrag, blir ett hån mot dem som faktiskt betalar statsbudgeten.

Men de rikas enorma uttag av löner och utdelningar berättar också något annat: om storleken på det berg av förmögenhet de redan äger.

För kan man tillsammans ta ut 25 miljarder kronor i inkomst, så äger man i praktiken ofantligt mycket mer. Det finns ingen egentlig anledning att ta ut mer, eftersom de rika redan äger allt de behöver. Med detta i åtanke framstår 25 miljarder i privat inkomst snarare som ett uttryck för obegriplig girighet.

När jag läser listan över landets rikaste slås jag av en känsla av déjà vu. Det är som att möta något välbekant, något som först uppfattas som sant men vid närmare eftertanke nästan känns overkligt. Det är svårt att tro på det man läser. Jag kan väl inte ha varit med om detta i över fyrtio år?

Men visst var det samma familjer vi skrev om redan 1983? De rika är som en trött repris, som sänds år efter år.

De enda som tillkommit i rikemannaklubben är de tre Spotifygrundarna. I övrigt känner man igen alla namn: Jonsson, Lundberg, Persson, Douglas. De har nu fördelat rikedomen till vuxna döttrar och söner, som lever sina liv på en ständig kapitalinkomst.

Samma företagsgrupper föder dem som födde föräldrarna.

De kommer aldrig att bli fattiga.

De kommer heller aldrig att bli kreativa och skapa något nytt och viktigt med miljarderna.

Inte ens vid börsnedgångar försvinner de ur listan. De rika svenskarnas förmögenheter är placerade även i tillgångar som stiger när annat rasar.

Samtidigt är det avslöjande att de verkligt mäktiga rika – de som styr över Svenskt Näringsliv och den svenska mediemakten – inte finns med på listorna över världens och landets rikaste.

Varken Bonnier eller Wallenberg provocerar allmänheten med alltför stora privata förmögenheter.

Där den verkliga makten finns är det istället stiftelser och andra bolagskonstruktioner som bär ägandet.

Alla rika vill inte synas. Alla vill inte bli hyllade i affärstidningen för välfyllda skattekonton.

Men hur ska vi, som jämlikhetsivrande socialister, hantera denna utveckling där rik bara blir rikare?

Enligt SEB:s Sparbarometer uppgår de samlade privata förmögenheterna i Sverige till omkring 25 000 miljarder kronor. Cirka 75 procent av dessa ligger hos den rikaste tiondelen. Det motsvarar ungefär 19 000 miljarder kronor.

De 200 rikaste skryter alltså via Dagens Industri med att de betalat 12,5 miljarder kronor i skatt. En förmögenhetsskatt på en procent av dessa tillgångar skulle ge staten omkring 190 miljarder kronor.

Slutsatsen borde vara enkel.