Ledare. Agneta Stark.

2016-10-31 03:00

Fråga dig varför Sverige är ensamt om välfärdsindustri

Sverige har ensamt och extremt öppnat lönsamma möjligheter för riskkapitalbolag att köpa och sälja centrala välfärdsområden.

En het potatis är härlig. När livet varit tungt och jag äntligen kommit hem, frusen och hungrig, har jag lagt in en stor potatis i ugnen redan innan jag fått av mig kappan, duschat varmt, vilat litet – och sedan är den heta potatisen, med sitt brunknapriga skal, en doftande middag med en ostbit, en skiva korv, riven morot, litet gräddfil eller vad annat som legat i kylen.

Jag vet inte varför heta potatisar kommit att beteckna omstridda ämnen.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men denna november dunsar en hel säck av glödande potatisar ned i den svenska debatten. Nästa vecka kommer en offentlig utredning, ledd av Ilmar Reepalu, att presentera förslag till begränsning av vinstuttag för ägarna till så kallade välfärdsföretag, det vill säga privatägda företag som med skattepengar driver skolor, omsorg och liknande.

Reaktionerna mot utredningen från dem som representerar ägarna till sådana företag har varit häftiga. Några citat från det senaste halvåret:

”Jag tycker att det är principiellt fel att inskränka den fria företagsamheten och rätten att bedriva bolag inom aktiebolagslagen. Utdelning är en grundläggande del i företagsutveckling.”

”Detta är ett orimligt och omotiverat ingrepp i den privata äganderätten.”

”En krigsförklaring, ett ingrepp i den fria företagsamheten, marxism.”

Politiskt har krav också ställts på att Reepalus utredning borde läggas ner och inte presentera någonting alls.

Det finns dock en aspekt som saknas, som brukar återkomma i omstridda politiska frågor, som låter ungefär så här: ”Sverige riskerar att bli till åtlöje internationellt.” Inte heller har sagts: ”Om det här förslaget läggs fram kommer välfärdsföretagen att flytta utomlands.”

För så blir det inte. Tvärtom. Sverige är internationellt unikt i att privatägda vinstgivande företag har rätt att starta verksamhet inom centrala välfärdsområden, med garanterad skattefinansiering. Det finns förvisso privatägda och vinstdrivande skolor i många länder. Skillnaden är att i Sverige har företag rätt att starta exempelvis skolor, när de vill och var de vill, om de fyller Skolinspektionens krav. Ägaren har rätt till skattefinansierad skolpeng för de elever som går där. Kommunen får yttra sig, men Skolinspektionen får bara avslå en ansökan om en ny skola skulle innebära allvarliga följder för kommunen eller eleverna.

Ett sådant exempel är om flera olika företag samtidigt vill starta skolor i samma kommun, och antalet skolplatser då skulle bli många fler än antalet möjliga elever. Ett annat är att ansökan inte visar att den nya skolan skulle kunna rekrytera tillräckligt många kompetenta lärare.

Om det går illa för den nya skolan, genom att alltför få elever går där, eller om kostnaderna blir för höga så kan företaget utan förvarning sätta skolan i konkurs. Då måste kommunen omedelbart säkra elevernas rätt till undervisning i annan skola.

Detta har ingen motsvarighet som jag har lyckats finna i andra länder. Varför? Är den engelska regeringen besatt av att begränsa privat äganderätt? Har tyska marxister fått grepp om utbildningspolitiken? Står det finska utbildningsväsendet stilla och outvecklat i brist på den utvecklingskraft som endast kan erbjudas av privatägda initiativ med rätt till offentlig finansiering?

Troligen inte.

Istället är det – och detta är den verkligt heta potatisen – Sverige som ensamt och extremt har öppnat dessa lönande möjligheter för riskkapitalbolag att köpa och sälja centrala välfärdsområden.

Ursprungligen handlade debatten om föräldrakooperativ, glesbygdsskolor, kortare beslutsvägar, kvinnors möjligheter att få bättre lön, kvinnors möjlighet att starta och driva företag. De är utmärkta skäl. Många bra företag har kommit igång.

Men just de goda vinstmöjligheterna har lockat in riskkapitalister, som ”förädlar” en skola genom att driva ner kostnader: stora klasser, spara på lokaler och bibliotek samtidigt som de aktivt rekryterar kunder/elever/brukare på alla sätt. Det är inte passionen att driva skola som gör att dessa företag ger sig in i branschen, utan just möjligheten att köpa företag och sedan sälja dem med hög förtjänst. Det är vad riskkapitalbolag är bäst på.

Jag har ingenting alls emot riskkapitalbolag. Men de hör inte hemma i välfärdssektorn. En vinstbegränsning kommer att driva bort de största vinstdrivna företagen, som med minimal risk driver så kallad riskkapitalverksamhet, till något annat område. För småföretag blir det liten skillnad. I dag är det skattemässigt lönande för småföretagare att ta ut vinst i stället för lön. Med vinstbegränsning kommer de att ta ut lön i stället för vinst.

Men varför skulle de stora avstå från en rätt säker verksamhet, med hållfasta offentliga betalare? Det blir strid. Vi kommer att få höra om kvinnojobb som utplånas, valfrihet som raderas, gamla som står utan hemtjänst, företagsfientlighet och hot mot äganderätten.

När du lyssnar, pröva argumenten mot frågan: om privat företagande med offentlig finansiering är enda möjligheten till framgång och välfärd – varför är Sverige då ensamt om att ha insett detta? Är alla andra länder helt bakom flötet?

Lägg sedan några potatisar i ugnen, njut av doften medan de bakas och ät din heta potatis med dina favorittillbehör.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Agneta Stark
Agneta Stark 

Docent i företagsekonomi, har arbetat som gästprofessor vid Linköpings universitet och rektor vid Högskolan i Dalarna. Var även bland annat en av initiativtagarna till nätverket Stödstrumporna.