Ledare. Göran Greider.

2020-07-03 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Förstatliga socialbidraget

Ett förstatligande av försörjningsstödet skulle inte ta bort stigmatiseringen av de nödställda. Men det skulle lyfta bort en alltmer tyngande post ur de kommunala budgetarna så att kniven inte behöver gå lika hårt över vård, skola och omsorg.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Socialbidrag? Så hette det förr i tiden. Jag vet inte när detta ord officiellt byttes till ”försörjningsstöd”. Men jag minns alla de nedsättande associationer som ordet socialbidrag hade redan när jag var barn. Socialfall kallades föraktfullt de människor som av nöd tvangs söka stöd hos kommunerna för att klara livhanken. Inget inslag i välfärdstaten har nog varit så stigmatiserande som socialbidraget. Jag minns själv det utbrott jag fick en gång för länge sedan på ett socialkontor i Stockholm när handläggaren ville vända ut och in på mitt liv för att jag skulle få loss några ören: När jag nästa gång dök upp på kontoret hade de varnat för mig och var flera som tog emot mig.

Jag hade inte uppfört mig som en undersåte ska. Det är lätt att få ett raseriutbrott när man tvingas be om hjälp av högre makter. Men det är nog mycket mer vanligt att folk liksom kryper ihop av resignation och bitter skam när de tvingas gå till socialen: det känns helt enkelt förnedrande. Att tvingas gå till socialen försämrar faktiskt hälsan.

Försörjningsstödet är  ett selektivt bidrag. Det betyder att det i varje individuellt fall måste behovsprövas. När svensk välfärd byggdes upp var tanken att så få inslag som möjligt i systemet skulle vara selektiva.

På trettiotalet byggdes speciella barnrikehus där fattiga barnfamiljer kunde bo – men det ersattes snart med en social bostadspolitik som skulle garantera alla medborgare en rimlig bostadsstandard. Ett barnbidrag som enbart gick till fattiga barn skulle vara dyrt att administrera och samtidigt stigmatiserande. Och så vidare. Välfärden ska vara generell, ty då blir den inte utpekande. Och heller inte lika byråkratisk. I välfärdsystem där selektiva bidrag är vanligare går allmänna medel till just dem som behöver pengarna mest. Men, och det är ett gigantiskt men: De sammanlagda summorna som cirkulerar i sådana välfärdssystem blir mycket, mycket mindre och då försvagas välfärdsåtagandet. Det är politiskt långt svårare att få med sig breda politiska majoriteter och befolkningsskikt för mer pengar enbart till de fattigaste.

Men så har vi detta  försörjningsstöd. Redan före corononakrisen började kommunernas utgifter för försörjningstödet att skena. Nästa år, kanske redan i höst, har arbetslösheten med all sannolikhet rakat upp i mycket höga tal. Så kommer det att se ut i Sverige och så kommer det att se ut i många västländer. I fattigare länder kan arbetslöshetssiffrorna bli direkt gigantiska och ingen kan i dag förutsäga hur stort det lidande blir som drabbar världens befolkning i spåren av coronasmittan. Köerna till socialtjänsten kommer att växa, troligen dramatiskt. Och då växer också de fördelningspolitiska konflikterna i kommunerna: När det blir neddragningar på skola eller annan välfärd, samtidigt som utgifterna för försörjningsstöd växer, kan man förvänta sig en lavin av högerpopulistiskt gnäll.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Arbetslösheten slår hårdast mot nyanlända. Det kan bli så att arbetslöshet mer än någonsin av allt fler betraktas som en fråga om etnicitet. Det selektiva försörjningsstödet pekar ut stora grupper migranter. De första två åren fick de pengar från staten, men sedan faller utgiften på kommunerna. Pressen på socionomerna i kommunerna lär samtidigt förvärras och den hjälp de ska stå för med övriga insatser till behövande blir svår att leverera. 

Naturligtvis kan man argumentera för en grundläggande basinkomst. Jag tror egentligen på det. Det skulle avbyråkratisera väldigt mycket. Men inget alls pekar på att någon sådan reform är i antågande. Det som då tillsvidare kan göras för att minska trycket på kommunerna är helt enkelt att förstatliga försörjningsstödet. Det skulle i ett enda slag skapa mer rättvisa. I dag pekar många kommunalråd i landsorten på att vissa storstadsregioner helt enkelt exporterar utsatta människor till redan pressade kommuner som tidigare tagit emot stora grupper av nyanlända. Ofta är det kommuner där det är väldigt svårt att hitta några jobb och risken är att det problemet förvärras framöver. Och utöver detta så sker nu en fullkomligt vanvettig övervältring av ansvar från Arbetsförmedlingen, som mot allt förnuft ska privatiseras till kommunerna.

Försäkringskassans hårdare linje under många år har också ställt många utsatta människor i en hopplös belägenhet där till slut bara kommunernas försörjningsstöd återstår.

Ett förstatligande av försörjningsstödet skulle inte ta bort stigmatiseringen av de nödställda. Men det skulle lyfta bort en alltmer tyngande post ur de kommunala budgetarna så att kniven inte behöver gå lika hårt över vård, skola och omsorg. Generella välfärdssystem gör det lättare att hålla skattenivån hög, eftersom välfärden kommer alla samhällsskikt till godo. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, yttrade en gång en legendarisk socialdemokrat. Det är sant. Men följande är också sant: varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma. Och ju mer vi får av selektiv välfärd, betald av kommunerna, desto värre blir skattegnället.