En kollega berättar att hon avstått från att sjukskriva en person som får sparken en månad senare. Kollegan kände sig förstås jättedålig, men kursen tycker det var rätt gjort ändå. Stående ovationer ges till en kollega som vägrat sjukskriva en patient som varit sjukskriven i år. ”Det bådar gott för framtiden” utbrister de. Argumenten tröt, jag visste att siffrorna bara fanns en googlesökning bort men mobilen var död. Bara en ihärdig kollega drev kampen och frågade om de hört talas om arbetskritikern Roland Paulsen? Det hela var en mardröm. Men låt oss nu gå igenom några av de vanligaste myterna och vilka argument du kan bemöta dem med, nästa gång du träffar en försäkringsmedicinperson eller arbetslinjelover.
”Sverige sjukskriver mer än andra länder”
Forskare som Paula Liukkonen påpekar att vi är ett av få länder som öppet redovisar långtidssjukfrånvaro. Om man tar bort den långa sjukfrånvaron, hamnar vi faktiskt på samma nivå som Norge, Finland och Danmark. Nio av tio svenskar är faktiskt inte sjukskrivna under ett arbetsår, påpekar Björn Johnson forskare i rehabiliteringsmedicin och författare till boken Kampen om sjukfrånvaron. I Finland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien begränsas sjukskrivningsperioderna till högst ett år. Därefter faller människor ur försäkringen och det innebär att dessa länder mycket sannolikt har en dold sjukfrånvaro som göms under andra socialförsäkringar, pensionssystem och arbetslöshetsförsäkringar. Sverige har dessutom högst sysselsättningsgrad bland kvinnor i EU. Det är därför omöjligt att göra en bra jämförelse med andra länder. I Nederländerna arbetar 77 procent av kvinnorna deltid, siffran i Sverige är 39 procent. Nederländska kvinnor har lägre sjukfrånvaro – de går ner till deltid istället! Är det bättre? Sverige kommer dessutom tvåa i hela världen i faktisk pensionsålder. Vi jobbar mer än i de flesta länder, förmodligen för att vi har ett humant sjukförsäkringssystem som tillåter oss att ta pauser ibland.
”Sjukskrivningar har bara med attityder att göra”
Försäkringskassans egna rapporter motsäger detta. Sjukskrivningarna ökade kring 1990-talet, gick därefter ned för att återigen öka kring 2009, ökningarna sammanträffar alltså med perioder av ekonomisk kris. I Socialförsäkringsrapporten 2012 slogs just fast att krisen på 90-talet försämrade arbetsmarknaden med nedskärningar inom offentlig sektor, vilket framförallt drabbade kvinnor. Försäkringskassan slår fast att bland yrken med lägre utbildning är sjukskrivningar mer förekommande. Attitydförändringarna gentemot sjukskrivningar var kanske en effekt av att arbetslivet blev så fruktansvärt tungt?
”Det kostar för mycket för samhället”
Nja. För det första så är det arbetarna och de sjukskrivna som betalar kostnaden. Liukkonnen påpekar att sjukpenningen är en transferering. Arbetstagare avstår en del av lönen i form av sociala avgifter som i sin tur finansierar sjukförsäkringen. Sjukförsäkringssystemet har gått med vinst sedan 2003, överskottet 2010-2014 uppgår till hela 60 miljarder kronor. Vi har råd, sjukförsäkringarna kostar inte för mycket, snarare för lite.
”Vi är friskast i världen men ändå har vi så hög sjukfrånvaro”
Folkhälsomyndigheten slog i en rapport 2014 larm om att kvinnor med förgymnasial utbildning halkar efter. Deras dödlighet har de senaste 20 åren bara minskat med fyra procent jämfört med 35 procent för kvinnor med lång utbildning. Vilka var det som var mest sjukskrivna nu igen? Kvinnor med kort utbildning va? Den goda utvecklingen i hälsa kommer inte alla till del. Vi kan inte klumpa ihop Sveriges hälsotillstånd till ett ”vi”, särskilt i det land med snabbast ökande klassklyftor i hela OECD-området. Det är anmärkningsvärt att läkare och folk från Försäkringskassan inte har mer kunskaper om hälsans fördelning.
I dagarna slog Inspektionen för socialförsäkringen fast att invandrade i dubbel så stor utsträckning nekas sjukpenning. Deras sjukskrivningar är ofta undermåligt administrerade. Ibland har det saknats tolkar, Försäkringskassan har inte begärt kompletteringar. Föreställningar om sjukskrivna som inbillningssjuka, att patienter kommer med ”dubbla agendor” som en läkare under dagen uttryckte det, drabbar förmodligen, med den etniska diskriminering vi har i samhället, särskilt invandrade.
Arbetslinjesmedicin, det är vad försäkringsmedicin är. Tack och lov finns det riktiga specialiteter som socialmedicin och arbets- och miljömedicin. Om arbete i alla situationer är så fantastiskt bra för hälsan, varför finns det ens behov av dessa specialiteter?
