”Visst är det likt?”
”Ja”, säger vi alla runt bordet och blir medbrottslingar till samma lögn, då det inte finns en tillstymmelse till likhet mellan mannen på fotot och den unga kille det är tänkt att likna. ”Jättelikt” nickar mannen mittemot mig igen, trots att näsan på bilden är för smal och ögonen för tättsittande och till och med ögonfärgen skiljer från den hos den unga syriska kille som sitter bredvid mig, hoppfull om att kunna ta sig till Frankrike med sitt nya pass.
Med den summa han har fått ihop, cirka 5 000 euro, har han inte haft råd att betala vad det kostar för att garanterat komma fram till sin slutdestination. För det krävs ett europeiskt utseende, blå eller gröna ögon, ljusare hy istället för den varma olivhy han själv har förbannats med. Hade han begåvats med ett mer europeiskt yttre så hade han kunnat smugglas via flygplatsen på någon av det dussintal grekiska öar varifrån det går charterplan till norra Europa.
Nu är detta inget alternativ.
Istället har han köpt tid, eller lite hopp, eller en säker återvändsgränd. Resultatet ska visa sig de närmaste dagarna.
Han har utrustats med detta falska europeiska pass, en fotostatkopia med en bild föreställande en man med generiska drag i samma ålder. Gissningsvis ersatt med någon annans identitet. Smugglaren han köper handlingarna av sitter på samma plats varje dag, ett café i centrala Aten, samtidigt som en strid ström av desperata flyktingar tittar in, frågar om ett pass med deras utseende har kommit in ännu, frågar om det finns platser på nästa container, i nästa båt eller vid nästa smuggling över land. Förhör sig om priser, får höra om tursamma flyktingar som sägs ha klarat resan över, eldar under sitt hopp.
I min handväska på stolen bredvid bränner mitt eget svenska pass och nationella ID-kort. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna eller mitt eget äckel över det som utspelar sig inför mina ögon. Jag vill gråta över hur världen ser ut, över människans omänsklighet. Under förevändning att även jag är en av dessa desperata har jag bett om ett möte med smugglare över hela Aten.
Mina åtråvärda identitetshandlingar fortsätter glöda i väskan intill mig och det känns som om de kommer att hoppa ut när som helst och börja dansa på bordet. Jag får tvångstankar om att helt enkelt ropa tillbaka den unge mannen när han ställer sig upp för att gå. Jag vill kalla tillbaka honom och säga att han ska ta mitt pass istället. Det känns lika troligt att han skulle kunna ta sig till Frankrike med hjälp av en lätt överviktig palestinsk-svensk kvinnas pass som att han skulle kunna göra det med den skrattretande kopia han nu har lagt alla sina besparingar på.
”Var försiktig, Hanin. Dessa män som du kommer att träffa är hänsynslösa. De handlar med människoblod”. Orden är Darwichs. Det är med hjälp av honom jag har navigerat mig hit, till de vrakspillror av desperation och hopplöshet som har förvandlat Atens parker och torg till platser där människor kan göra vad som helst för att överleva.
Han har guidat mig genom denna myriad av berättelser, gjort logiskt det som är omöjligt att förstå för någon som inte tvingas ta sig fram genom flyktingsmugglingens labyrinter. För mitt i allt detta, mitt i denna vedervärdiga verklighet möts vi genom en serie sammanträffanden, som i efterhand verkar näst intill konstruerade. Jag förstummas av denna man vars godhet gör mig genuint förlägen. Hans sorg, så djupt sammantvinnad med hans uppriktiga idealism mitt i det inhumana, blir stundtals outhärdlig. Min tacksamhet till honom, mitt i detta hav av bedrövelser vet inga gränser. Men historierna från människorna jag möter genom hans verklighet blir till slut för mycket. Jag somnar på kvällen på en kudde blöt av tårar. Imorgon åker jag tillbaka till Malmö. Mitt pass och mitt ID-kort glöder fortfarande i handväskan.
