Socialstyrelsen varnar i en studie från 2016 att hbtq-personer löper ökad risk för psykisk ohälsa. Detta i form av depressioner, psykoser, alkohol- och drogmissbruk och det finns även en högre risk för självmord. Varför är det så? Det är för det mesta väldigt subtilt och svårt att sätta ord på. Studien menar att det är på grund av minoritetsstress. Att hela tiden ha en känsla av att inte finnas. För samhället som vi lever i är grundat på vit heteronorm och den är i regel extra stark i mindre samhällen. Som Växjö. Du blir van vid att bemöta kommentarer som ”ni har det väl mycket bättre nu än förr”, ”det finns massa homosexuella i tv-serier nu” eller ”i Sverige får ni ju gifta er”.
Redan formuleringarna får en att förstå att det finns ett ”vi” och ett ”ni”, en uppdelning som är direkt exkluderande. Att bemöta sådana kommentarer utan att visa tacksamhet brukar skapa dålig stämning. Trots att det egentligen är bisarrt att behöva tacka någon för att bli inkluderad, räknad som människa.
Socialstyrelsen menar att samhället underskattat den psykiska ohälsan i gruppen hbtq-personer, detta gäller även ungdomar. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) rapporterar att unga hbtq-personer är mer utsatta för diskriminering, hot och våld än andra unga och mår därför sämre. Var femte 16–25 åring i gruppen har blivit utsatt för någon form av våld eller kränkning av en närstående – dubbelt så många som andra ungdomar i samma ålder.
Detta är alarmerande fakta som jag önskar att varje kommun valde att prioritera högre. Se över miljön på arbetsplatsen, i skolan, vården – hur sker bemötandet? Hur mår Växjös hbtq-ungdomar? Utbilda all personal som jobbar med bemötande, lägg inte över det ansvaret på minoriteten. Det är inte ok att försvara kränkande kommentarer med okunskap, särskilt inte om du jobbar i den offentliga sektorn.
Jag har bott i Växjö i snart tio år och jag är stolt och glad över att Priderörelsen har vuxit så pass mycket som den har gjort. Jag vet att de som jobbar för Pride lägger ner enormt mycket arbete – helt ideellt. Men jag är samtidigt tveksam inför utvecklingen. För mig betyder inte storleken på tåget så mycket, jag är mer intresserad av innehållet. Jag minns den första festivalen som anordnades av några studenter. Det var ren aktivism och inga som helst tveksamheter när det gäller de medverkandes syfte. I dag delar företag ut godis och vattenflaskor med sin logga tryckt jämte en regnbågsflagga.
Kommersialiseringen av Pride känns inte fräsch men den känns oundviklig om målet är att bli så stora som möjligt. Det är som att jag förväntas vara glad för att jag bor i en stad där organisationer tävlar om vem som flaggar mest. Går det att vända på förväntningarna? Kan jag som hbtq-person förvänta mig att alla organisationer som gick i Pridetåget i år, faktiskt kommer jobba aktivt med dessa frågor?