Återigen är debatten igång om hedersrelaterat våld och hur vi ska arbeta mot det. Den 9 juni skrev vänsterpartisten Rosanna Dinamarca i en krönika i tidskriften Feministiskt perspektiv, att samhället inte har agerat tillräckligt kraftfullt för att komma tillrätta med problemet och att vi måste öka kunskapen om fenomenet samt arbeta för ett mer jämlikt samhälle. Hon kopplar fenomenet till klasstillhörighet, såsom en del vänsterpartister ofta gör. I en debattartikel i Aftonbladet den 25 juni kritiseras hon av fyra debattörer, bland dem Sara Mohammed, ordförande för Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, för att hon inte vågar koppla det till religion. De menar att regeringen och Vänsterpartiet inte kommer att kunna möta utmaningen så länge de av rädsla för konflikter inte vågar se var hederskulturen har sina rötter och i stället förkunnar feminism i allmänna ordalag, vilket fick mig att börja fundera på feminism.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Förkunnas verkligen feminism i allmänna ordalag? Vad är det och vem definierar det? Vems feminism talar vi om?
Och tänk om frigörelsen från det patriarkala i Mellanösterns kulturer varken låter sig ringas in av kritik mot klass eller mot islam.
Feminism i Nationalencyklopedin definieras som en social rörelse för jämställdhet mellan könen. Det har, i vart fall för västvärldens kvinnor, inneburit en kamp för att frigöra sig juridiskt, ekonomiskt och från normer för kvinnligt beteende och kvinnlighet. Målet för den första vågen av feminism under 1800-talet var att få samma friheter och medborgerliga rättigheter som män. Den andra vågen kom efter andra världskriget. Då tog ett stort antal kvinnor plats i arbetslivet och krävde lika lön. Det skapade också en motreaktion på den bild som förmedlades i populärkulturen av kvinnan som huslig och kvinnlig. En motreaktion som inleddes med Simone de Beauvoirs bok Det andra könet. Titeln syftar på det synsätt som ger att mannen är normen medan kvinnan är negationen, det andra. Kvinnan formas i relationen till mannen och tillskrivs de egenskaper mannen inte vill ha. Sedan har den feministiska ideologin kommit att utmynna i en rad olika skolor och många menar att vi i dag är inne i den tredje vågens feminism – den postmoderna.
Oavsett vilken inriktning som är den rådande har en syn kommit att formas i det svenska samhället på hur en feministisk kvinna ska leva och vara. Unga kvinnor som gillar att sminka sig, raka sig under armarna och kanske även gå i klack och rosa kläder döms efter sitt utseende och betraktas inte sällan av andra vågens feminister som anti-feminister även om dessa kvinnor själva identifierar sig som feminister. Detta har blivit särskilt påtagligt för unga invandrarkvinnor som kämpar för större frihet i och med debatten om hedersrelaterat våld. Debatten har blivit alltför ensidig tyvärr.
De som pratar om hedersrelaterat våld anklagas för att spela i händerna på sverigedemokrater och rasister, att spä på den främlingsfientlighet som finns medan den andra sidan anklagas för att vara konflikträdd och tala i allmänna ordalag.
Tyvärr lyfts inte handlingen som leder till det hedersrelaterade våldet fram och definieras för vad det är, nämligen ett uttryck för feminism. En strävan efter större frihet.
De kvinnor som lever med ena foten i en så kallad hederskultur bryter mot rådande könsnormer varje dag. Det kan vara allt från att skilja sig från sin man till att ha en kortare kjol på sig. Det kan vara att vara tillsammans med någon utanför den egna etniska gruppen eller att välja att bosätta sig på en annan ort än sin egen familj. Några blir utsatta för våld av släkt, men de allra flesta blir inte det – snarare blir de förebilder för andra kvinnor i den egna släkten och den egna etniska gruppen. Om feminism handlar om att bryta mot rådande könsnormer, och dessa kvinnor bryter mot normer i den ena av de två kulturer som de lever med, är de inte feminister enbart för att de inte har brutit mot rådande könsnormer i den andra, den svenska, kulturen?
Att inte erkänna dessa handlingar som yttringar för en ny våg av feminism, bara för att de inte har resulterat i hedersrelaterat våld, vore att spela patriarkatet och rasister i händerna.
Det vore ohederligt att förminska kvinnors kamp till att enbart handla om hedersrelaterat våld och inte bistå också de som går före och visar vägen. Därför räcker det inte att utöka resurserna för kvinnokliniker som arbetar med kvinnor som har utsatts för hedersrelaterat våld eller att öka kunskapen om våldet, utan det kräver en mer nyanserad syn på vad feminism är. Feminister kan behöva ta kamp även för friheter som är givna i det svenska samhället.
Sist men inte minst är det viktigt att det är dessa kvinnor som får bestämma hur deras feministiska kamp ska se ut och inte någon annan. De bör få definiera sin feminism och bestämma hur den ska yttra sig, vare sig det handlar om att ta en selfie utan slöja eller någon annan handling. Det är deras verklighet det handlar om trots allt.
