Världen är inne i en depression, knappast ekonomisk men bipolär, sorg och fasa över vart vi är på väg. Men jag har hittat ett trösteord, som vid första anblicken alls inte ser ut som tröst: stagnation. Det förhärskande maktsystemet, råkapitalismen, stagnerar. I längden kan inte en världsordning som utmynnar i att 62 personer äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste på denna jord upprätthållas. Tvisteämnet, vilka som bar ansvar för den ryska revolutionen är löst. Nu kan vi alla med egna ögon se att det inte finns några gränser för de makthungriga och giriga, då som nu. Ett system som gjort de makthungriga, psykopaterna och de giriga till världens herrar kommer inte att bestå. Frågan är hur mycket blod de är beredda att spilla för att upprätthålla sin makt och sin rikedom. Hur mycket död som helst är vad jag forskat mig fram till; men dagens människor är annorlunda, mindre undersåtar, mer demokratiska och självtänkande, mindre benägna att ta till våld. Är det en framkomlig väg? Ingen vet.
Demokrati har bara funnits ungefär en sekund i världshistorien; jag hyllar gärna Grekland för grundidén, men den uteslöt kvinnor, fattiga och slavar. Vår tid har utvidgat idén om vilka som ska räknas som människor. Världsordningen står och väger. Ska girigheten och makthungern vinna? Är idén om att de många människorna, som äntligen tillskansat sig rösträtt ska kunna utgöra en motpol mot makthunger och girighet ännu gångbar? Det har faktiskt aldrig funnits någon tid som nu, när människor erövrat rösträtten, den som våra föregångare gick i döden för. De hoppades att vi skulle höja blicken och se till helheten. Orkar vi leva upp till deras tilltro till oss? Eller vill vi slippa? Som i Turkiet, Ryssland, Polen och Ungern, för att bara nämna geopolitiska grannar till Sverige där folk med rösträtt valt ”en stark man” att ta hand om dem istället för att ta sin egen makt i besittning.
Starka krafter är igång för att sätta demokratin ur spel. I USA pågår en debatt om att medierna förvandlat politiken till en del av underhållningsindustrin; den borde pågå här också. Största kändisen verkar vinna, oavsett budskap. Politikens innehåll sorteras bort som tråkigt och osäljbart, utom drakoniska utspel. Den kommersiella och politiska makten utsätter oss för en övervakning utan motstycke, lanserad som trygghet, en trygghet som på några sekunder kan förvandlas till totalitärt förtryck om ”den starke mannen” vinner. Visselblåsarna, som försökte varna befinner sig i exil eller fängelse. Bankerna är korrupta, men detta ”system” har låtit dem bli för stora för att gå i konkurs. Många är svårt smittade av Midas-sjukan: diagnos girighet. De hoppas att vad de än rör vid förvandlas till guld: från FIFA till svenska Kommunal. Politiker går direkt till PR-industrin, ÖB till krigsindustrin. Och vi låter det fortgå, trots att vi påstås ”ha makten”.
Vi har insett att det inte finns någon nedsippringseffekt, den som vår en gång statsminister Carl Bildt propagerade för ”låt de rika bli rikare, så skapar de jobb!” Inte heller någon osynlig hand, Adam Smiths marknadsekonomi, som sägs ordna allt till det bästa. När marknaden fick hand om bostadsbyggandet skapade de en bostadsbrist som ställer till enorma problem, till och med för marknaden själv. Världens nu största företag, Apple, Microsoft, Facebook skapar ytterst få jobb, deras affärsidé är att skapa konsumenter åt sig själva och åt marknaden och de betalar med hjälp av planering, som globaliseringen uppifrån gjort möjlig, ytterst lite skatt. Deras pengar flyter obehindrat över samma gränser, som dagligen dränker flyktingar.
De åtta åren med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg liknar nu mest en flygplanskapning av Aniara-landet Sverige; med hjälp av en propagandastinn vokabulär rev de ner en av våra främsta tillgångar, tilliten och sålde ut den offentliga sektorn till vad unga amerikaner kallar den enda procenten. Finns det någon som idag ser Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som före detta statsmän? Var de inte politikens två Gordon Gekko, huvudpersonen i filmen Wall Street? Som lurade skjortan av de välvilliga eller hoppfulla?
I mina öron dundrar ordet: stagnation. Kanske blir dagens generationer, vi som inte trodde att vi skulle få se Sovjet implodera eller Berlinmuren falla, också de som får se råkapitalismen bryta samman? Det enda jag egentligen lärt av kopiösa historiestudier är att vad som helst plötsligt kan hända, att människor oavsett maktens försök till total kartläggning förblir oförutsägbara. Och att vi trots synbar handlingsförlamning är modigare än någonsin, tack vare den demokrati vi kämpat oss till.
Maktsjuka ledare av Recep Tayyip Erdoğans och Vladimir Putins typ brukar starta krig för att leda bort intresset från sin erbarmliga maktutövning, har redan gjort det. Den övertygade, demokratiska människans problem är att hen inte vill ta till våld och inte heller ser proletariatets diktatur som ett alternativ. Världsordningen står och väger. ”The never ending story” – historien utan slut (hoppas vi) fortsätter. Själv tror jag på det som John Pilger en gång lärde mig: Människan tar sig alltid fram – tillslut.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
