Maria-Pia Boëthius: Borde inte makthunger vara en diagnos?

Borde inte makthunger vara en diagnos? Liksom girighet? De båda åkommorna är ju allvarliga sjukdomstillstånd, till skillnad från bokstavsetiketterna som sätts på minsta avvikelse från den gråmelerade normaliteten? 

Världen är inne i en depression, knappast ekonomisk men bipolär, sorg och fasa över vart vi är på väg. Men jag har hittat ett trösteord, som vid första anblicken alls inte ser ut som tröst: stagnation. Det förhärskande maktsystemet, råkapitalismen, stagnerar. I längden kan inte en världsordning som utmynnar i att 62 personer äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste på denna jord upprätthållas. Tvisteämnet, vilka som bar ansvar för den ryska revolutionen är löst. Nu kan vi alla med egna ögon se att det inte finns några gränser för de makthungriga och giriga, då som nu. Ett system som gjort de makthungriga, psykopaterna och de giriga till världens herrar kommer inte att bestå. Frågan är hur mycket blod de är beredda att spilla för att upprätthålla sin makt och sin rikedom. Hur mycket död som helst är vad jag forskat mig fram till; men dagens människor är annorlunda, mindre undersåtar, mer demokratiska och självtänkande, mindre benägna att ta till våld. Är det en framkomlig väg? Ingen vet.